Samtal även med dem som inte är vänner

Men det finns också stora skillnader. Med Januariöverenskommelsen är alliansen i vart fall dödförklarad. Sverigedemokraterna har tonat ned frågan om EU-utträde efter en tid av radikalisering under valrörelsen. Anti-SD-taktiken före valet lyckades heller inte - partiet är i stora delar av Sverige det nästa största.

Men i stort sett alla partiers SD-hållning har varit motsägelsefull. SD-rösterna är accepterade när det gäller att fälla Löfven, eller när det för Löfvens sida gällde att stoppa en skattesänkning. I riksdagen genomförs tillkännagivanden på löpande band. I försvarsberedningen finns Sverigedemokraterna med. Och linjen att acceptera SD:s röster ibland men inte annars och att inte officiellt tala med dem är den mest motsägelsefulla när riksdagsarbetet sker i utskott och där ledamöterna uppenbarligen ska förstå varandra telepatiskt - eftersom de inte ”får” samtala.

Det finns också en avsevärd brist på självförtroende när det gäller relationen med SD, som om partier som Moderaterna och Kristdemokraterna under höstens strävanden för en borgerlig regering skulle vara beredda att ge upp grundläggande värden i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter.

Kristdemokraternas utspel kommer att betecknas i termer av normalisering och en ”ungersk utveckling”. Men att diskutera bostadstillägg och skatter i utskott i syfte att få stöd för den egna politiken hör till det normala parlamentariska spelet och är inget som i sak står i motsats till att åter bygga upp ett alliansalternativ inför nästa val. Har för övrigt alla tillkännagivanden som fortsätter att drivas igenom riksdagen och där allianspartierna får SD-stöd verkligen beslutats utan något som helst samtal mellan ”alliansföreträdare och SD-ledamöter?