Pusslet blir bara en alptopp

Amanda Svenssons nya roman, ”Ett system så magnifikt att det bländar”, balanserar på just den gränsen. De olyckliga trillingarna Sebastian, Matilda och Clara lever spridda över jorden men dras allt närmare varandra med osynliga trådar ur en gemensam bakgrundshistoria. Romanen utspelar sig bland annat på Påskön, i Västerbotten och i Berlin, men framför allt i London, där hjärnforskaren Sebastian headhuntas till ett av världens ledande neurobiologiska institut.

Själva byggnaden är labyrintisk och mystisk och de anställda ingår i små isolerade celler, enligt den excentriske chefen ”en modell som är väl beprövad av kriminella nätverk och terrorister.” Det övergripande syftet, helheten, ja, själva pusslet är outgrundligt.

Romanen är skickligt skriven och svårartat förförisk. Den innehåller många symboler och sammanträffanden som visar det paranoida tänkandets irrvägar: slumpartade namnöverensstämmelser som kan fyllas med innebörd, påfåglar som blir bilder av hemliga samband, färger som bär på meddelanden, överjordiska cikador, underliga suicidala anorektiker, Francisco Goya, Francesca Woodman och Dakota Fanning, plus en laboratorieapa som agerar moralisk kompass.

Skönheten är närmast matematisk och romanen befolkas dessutom enbart av spejsade människor med skitkonstiga bokstavskombinationer och neurologiska skevheter som för roliga och överraskande samtal med varandra och som odlar helt oförutsägbara relationer bortom mallen för hur civiliserat normalmänskligt umgänge bör gå till.

Ändå har jag svårigheter med att ta till mig boken bortom skönheten och det rena underhållningsvärdet.

Gränsen är luddig mellan underhållningslitteratur och texter som får läsaren att reflektera på djupet. Det är inte automatiskt samma gräns som mellan finlitteratur och populärlitteratur.

Samtidigt som jag fångas av gåtfullheten mullrar hela tiden frågorna i bakhuvudet: men vad är det den här boken vill mig? Den vill helt klart roa, uppsluka och fascinera, och kanske även imponera, men vad handlar den om egentligen?

Jag befinner mig exakt i det som bokens titel pekar på: ett system så magnifikt att det bländar. Vitt ljus i skallen, tomt.

Jag inser: jag är här, indragen i och underhållen av en fantastisk story. Gestaltar intrigen något slags matematisk formel? Har Svensson snott grejer från Thomas Pynchon eller Dan Brown? Borde jag följa referenserna till Lorca? Är boken en maskin? Är texten smartare än jag? Är alltihop en iscensättning av den paranoida hjärnans myller och sambandsmani?

Det är som om en levande galning skulle vilja locka in mig i sin psykotiska tankevärld – inte som psykolog eller för att lära mig något om vansinne, utan för att tvinga mig in i en blind symbios. Vad ska jag in där att göra? Det är inte en resa jag rekommenderar. Den paranoida psykosen är bara en återvändsgränd, som snor fokus från kunskaper om livets verkliga mysterier.

Jag kan förstås också välja att se romanen som ett slags pusseldeckare, även om säcken inte knyts ihop fullt så snyggt som man i så fall skulle önska. Det är inget fel med pusseldeckare. Problemet är bara att upplägget utlovar något mer.

Eftersom intrigen bara handlar om sig själv känns vissa samband dessutom konstruerade – för många sammanträffanden som är för bra för att vara sanna ger en bismak av att vara kompositionstekniskt tillkämpade.

Till slut väljer jag att läsa romanen som underhållningslitteratur på temat kontrollbehov som slår över i magiskt tänkande, om människans behov av att fabricera mening i en hopplös tid. Det är en vacker och listig bok alltså, men så fort jag har slagit igen pärmarna känner jag mig lika tom som om jag just har avslutat ett sextusen bitars pussel föreställande en alptopp.