Polis utan kunskap och beprövad erfarenhet

Under förra året omfattade den samlade polisforskningen i Sverige, mycket generöst definierad, femton publikationer. Tre av dessa var statliga utvärderingar. Ingen kan läggas till grund för utvecklad polisverksamhet.

Kriminalitet och kriminella studeras noggrant, polisarbete däremot inte alls. ”Ytterst få utvärderingar som har inkluderats studerar effekter av polisens arbete”, skriver Brå. Däremot skrivs det om polisen som organisation och arbetsmiljö.

Flera publikationer handlar om hur poliser påverkas av att använda tvångsåtgärder mot barn med särskilt fokus på avvisning av ensamkommande flyktingbarn. Det är milt uttryckt inte polisarbetets kärna. Den så kallade myndighetsforskningen handlar generellt om hur styrningen av polisen fungerar, det vill säga av polisen som myndighet.

Därför gör Kristdemokraterna helt rätt som föreslår ett riktigt polisforskningsinstitut. Det är svårbegripligt att i stort sett samtliga partier utlovar stora satsningar på fler poliser, utan att ägna mer intresse åt hur kunskapen om vad som fungerar kan fördjupas. Intresset för kvantitet har fullständigt slagit ut intresset för kvalitet och utveckling.

Kristdemokraterna talar i plädering för polisforskningsinstitutet mest om hur dagens erfarenheter från fältet kan fångas upp och analyseras, men polisforskning kommer rimligen också att handla om framtidens brottsbekämpning. Kameraövervakning och it-forensik är bara början.

Digitalisering av polisarbetet skapar helt nya möjligheter, och för den delen även risker. Men i den polisforskning som Brottsförebyggande rådet har sammanställt förekommer överhuvudtaget inte digitalisering eller artificiell intelligens som tema.

På många andra områden ställs krav på kunskap och erfarenhet. En myndighet med en budget på 25 miljarder kronor borde också kunna få förutsättningar att bedriva evidensbaserad verksamhet.