Operationen lyckades, Alliansen dog

Ledare Artikeln publicerades
Annie Lööfs agerande för att hålla ihop Alliansen har lett till dess upplösning.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Annie Lööfs agerande för att hålla ihop Alliansen har lett till dess upplösning.

Alliansen har i praktiken upplösts i sammanhållningens namn.

Det behövs en ny alliansgeneration som ger ny energi åt allianssamarbetet, sa Annie Lööf i sitt första tal i Almedalen. Det var 2012. Sex år senare har Lööf i hög grad bidragit till att tömma samarbetet på hopp och framåtanda.

När Centern tillsammans med Liberalerna under onsdagen röstade nej till en statsminister som hade lovat att driva allianspolitik och att lägga fram en alliansbudget, var det av allt att döma slutet för Alliansen. Och detta trots att Lööfs beskrivning från 2012 fortfarande stämmer: ”Det gemensamma projektet har tappat fart, projektets glöd har falnat, samtidigt som det finns ett stort antal utmaningar som återstår och som längtar efter konkreta reformer och handlingskraft.”

Lööfs egna försök att konstruera en alliansregering med stöd av MP saknar förutsättningar att lyckas. I den mån det finns ett luftslott i regeringsbildningen, är det idén att Miljöpartiet skulle fungera som en konstruktiv samarbetspartner i att genomföra Alliansens reformagenda. Miljöpartiet har inte signalerat någon sådan vilja och avståndet i sakpolitiken är enormt.

Syftet med denna övning i önsketänkande sägs ha varit att hålla ihop Alliansen. Men metoderna har gjort målet omöjligt att nå. Genom att rösta nej till Kristersson har såväl centerpartister som liberaler underkänt statsministerkandidatens omdöme och uppsåt, trots alla bedyranden om motsatsen.

De har också rättfärdigat sitt agerande genom att hänvisa till en ideologisk klyfta inom Alliansen mellan ”liberala” och ”konservativa” partier, en klyfta som knappast existerar. Varken Kristdemokraterna eller Moderaterna kallar sig konservativa. Att M och KD skulle behöva förankras med liberala röster från C och L för att inte falla ner i en konservativ avgrund är befängt. Det underminerar också tanken på en allians byggd på gemensamma värderingar.

Annie Lööf förordar Alliansen 2.0 i Almedalen 2012.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT
Annie Lööf förordar Alliansen 2.0 i Almedalen 2012.

Det snillrika med Alliansen, när den fungerade som den skulle, var att partierna gemensamt fångade upp fler väljare än de kunde göra var för sig. De enskilda partierna har alla sin egna historia, sociala sammansättning och kultur som gör dem svårbegripliga för väljarna. Men när de förenade sina bästa sidor blev det en helhet som tilltalade en bred skara allmänborgerliga väljare.

Det är inte svårt att förstå att Centern och Liberalerna har haft behov att motivera sina säregna beslut att rösta ner den statsministerkandidat de mötte väljarna med för två månader sedan. Nejrösterna i sig hade kanske Alliansen kunnat överleva, även om det naturligtvis hade underlättat ifall C och L hade avstått från att rösta istället.

Men den retorik de självutnämnda liberala partierna har lagt sig till med för att förklara sina nejröster kan Alliansen knappast överleva. När centerpolitiker talar om ett behov av att blockera ”två konservativa partier” från att ta makten eller Liberalernas partiledare Jan Björklund klumpar ihop M och KD med SD i en grupp ”längst till höger” tvärnitar det gemensamma projektet.

Den enda glöd som tänds av sådan retorik är glöden hos de entusiaster som tycker sig se en grundläggande ideologisk överlappning mellan dessa tre partier och vill se omfattande samarbete mellan dem. Detta må vara en liten grupp men den kan hänvisa till att ingen mindre än Göran Persson har uppmanat till ett försök.

Blotta rädslan för Sverigedemokraternas inflytande har blockerat regeringsbildningen, fällt en borgerlig statsministerkandidat och hindrat Alliansen från att börja genomföra sin reformpolitik. Det kan ses som framgångsrik isolering av en motbjudande politisk kraft. Men Sverigedemokraternas möjligheter att utöva inflytande har knappast minskat av de gångna månadernas händelser.

Alliansens sammanhållning har på ett sätt räddats - det blev ingen borgerlig tvåpartiregering. Men det skedde till priset av att projektets glöd har utsläckts.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.