Nicole Krauss värld är underbar att stiga in i

”Dunkel skog” är annorlunda än de två föregående romanerna, som båda hade intrikat sammanvävda berättelser. I ”Dunkel skog” är det istället platsen som är gemensam: Tel Aviv. Hit kommer författaren ”Nicole” från Brooklyn för att bota sin skrivkramp genom att återse sina barndomsminnen. På hotellet blir hon blir kontaktad av en man som påstår sig veta att Franz Kafka inte alls dog 1924 utan levde gömd i Israel, och han har i sin ägo flera Kafka-texter som han ber henne undersöka. Hit kommer också Jules Epstein, en välbärgad pensionär från Manhattan som börjat omvärdera sitt liv, för att försvinna utan ett spår. De två historierna har vid första anblick inte mycket gemensamt, förutom att de båda letar efter något som fattas dem. Men som alltid återkommer Nicole Krauss till sina favoritteman som minnen, förlust, familjens betydelse, den judiska identiteten, skrivandet och kärleken till litteraturen.

Det är aldrig helt okomplicerat att läsa Nicole Krauss. Prosan är ofta så informationstät och betydelsebärande att vid en första läsning passerar detaljer obemärkt förbi, som senare visar sig vara mycket betydelsefulla. Romaner av Krauss kräver ofta flera läsningar innan man till fullo kan förstå. Så också ”Dunkel skog”. Läs fort, fort igenom och börja sedan om från början. Då brukar det mesta falla på plats och nyanser och teman stiga fram. Om inte: läs en gång till. Eller läsa och läsa, förresten. Krauss romaner läser man inte, man stiger in i dem!

Det här ställer naturligtvis höga krav på översättningen. Tidigare har Ulla Danielsson översatt alla Krauss romaner till svenska och hon har en intuitiv förståelse för hur Krauss högstämda och snåriga prosa ska låta på svenska, men Krauss nya översättare gör bara nästan Krauss prosa rättvisa. Förlåt, för jag vet hur svårt det är att översätta och hur många oändliga valmöjligheter man har (och så lite tid!), men jag reagerar på ord med för hög stilvalör och börjar allt oftare jämföra med min engelska utgåva när jag inte riktigt förstår vissa liknelser: ”jaha, vad det så hon menade”. Till exempel har ”trust” vid ett tillfälle översatts med ”tro” istället för ”tillit”, vilket i sammanhanget blir något helt annat än det Krauss vill åt. Nu tycker någon kanske att jag är petig med ord. Men rätt ord är ack så viktigt för förståelse och helhetsupplevelse. Jag vet inte om det är så att meriterade Inger Johansson haft för lite tid, eller om det är redaktören som slarvat, men något är det. Kanske är det helt enkelt bara fel översättare till fel författare. Sånt kan faktiskt hända, även den bästa.

En lång utläggning om Kafkas liv och skrivande kunde jag ha klarat mig utan, det liknar mer en skoluppsats och tillför inget för den som inte redan är väldigt intresserad. Men förutom det är ”Dunkel skog” allt igenom väl värd sin läsansträngning. För har man väl stigit in i en roman av Krauss (gärna mer än en gång, som sagt), så glömmer man den aldrig. Inte heller hennes karaktärer! Och jag lägger Jules Epstein och Nicole till Leo, Alma, Charlotte, Bird, Daniel och Nadja.