Migrationens dilemman ignoreras på universiteten

Ledare Artikeln publicerades

Det liberala samhällets utmaningar uppmärksammas i ny avhandling.

Invandring, i synnerhet storskalig invandring som under de senaste åren, väcker grundläggande frågor i statens liv. Hur långt sträcker sig Sveriges förpliktelser att hjälpa människor från andra länder? Vilka ska få vara med och bestämma över utvecklingen genom att rösta i allmänna val? Är system som bygger på kollektiv identitet och solidaritet förenliga med en stor ökning av invånare som inte delar gemenskapen?

Flyktingkrisen borde ha inneburit en enorm stegring av relevansen för politisk filosofi. Inom politiken finns sällan tid eller resurser att sätta av för att fundera över de principer som ligger till grund för en stat. Men på universitet och högskolor borde förmågan finnas att reflektera över innebörden av 2000-talets utmaningar och migrationspolitiska improvisationer.

Ändå har de politiska filosofernas bidrag till den allmänna debatten varit högst begränsat. Varför blev det så?

I en ny avhandling vid Lunds universitet lanserar den Kalmarbördige statsvetaren Björn Östbring, som även har medverkat på denna sida, en intressant teori. Även politisk filosofi styrs av trender. Trenden har under lång tid varit att filosofin ska vara idealistisk, i betydelsen syssla med idealtillstånd. Om det allra mest önskvärda tänks vara en värld där människor rör sig helt fritt, är detta vad man filosoferar om. Förutsättningarna för att idealen ska förverkligas tilldrar sig mindre intresse än idealen i sig.

Problemen ignoreras eller bedöms inte ens som intressanta. Detta slags politiska teori ”frångår den aktuella världen” och åsidosätter frågor om genomförbarhet, som Östbring skriver. Alltför sällan bedrivs någon självreflektion kring resultatens värde och relevans. Ett resultat är att när krisen uppstod, fanns relativt lite vägledning att hämta i akademin.

I dagens politiska debatt har liberal kommit att förknippas med humanitet, maximal öppenhet och allmän hygglighet. I exempelvis Centerns värld finns inga målkonflikter: alla goda ting går att förverkliga samtidigt.

Som Östbring visar är detta en farlig förenkling. Ett samhälle som internt präglas av socialliberala och demokratiska institutioner har alldeles egna behov av att begränsa migration och värna en kollektiv identitet.

I Sverige bor idag omkring 900 000 människor med bara utländskt medborgarskap. Nästan en tiondel av befolkningen saknar därmed rösträtt i riksdagsval såvida de inte blir medborgare. Samtidigt vill nu regeringen, högst rimligt, höja kraven för att människor ska kunna bli medborgare.

Målkonflikten är lätt insedd: rätten att rösta är grundläggande i ett liberalt samhälle – samtidigt innebär medborgaridealet att hundratusentals människor stängs ute från deltagande. Att det mest liberala i detta läge skulle vara att öppna för ännu större invandring är långtifrån självklart. och detta är bara en av målkonflikterna. ”Långtgående universalistiska ideal och humanitära skyldigheter kan i den meningen stå i konflikt med den konkreta sociopolitiska verklighet som den liberaldemokratiska välfärdsstaten utgör”, skriver Östbring.

Detta är en insikt som ännu inte verkar ha fått fotfäste i partipolitiken – beklagligt nog, eftersom konsekvensen blir ännu mer tvära kast och plötslig upprördhet över lätt insedda problem. Här hade den politiska filosofin kunnat vara till glädje för samhället, om inte utövarna hade bestämt sig för att bortse från utmaningarna också.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.