Louise Bringselius: När det mätbara tar över

Ledare Artikeln publicerades

Renässansfilosofernas kunskap om att det finns något mer än det mätbara, uppmärksammas åter skriver Louise Bringselius.

Måtten fångar inte allt, som kvalitet, upplevelser och känslor.
Foto: Hasse Holmberg
Måtten fångar inte allt, som kvalitet, upplevelser och känslor.

I omsorgen har man under senare år räknat minuter för att kunna planera medarbetarnas arbete. Hur många minuter tar det för Agda att äta sin mat? Hur många minuter får ett toalettbesök ta? I myndigheter räknas antal ärenden som handläggare hanterar. På kundcenter räknas hur snabbt frågor besvaras. I sjukvården räknas produktion. På skolor räknas antal elever med godkända betyg. Läkemedel nekas patienter eftersom all positiv effekt inte kunde kvantifieras på rätt sätt.

Men leder allt detta räknande rätt? Även om våra offentligt anställda följer denna styrning behöver inte omsorgstagaren, patienten eller kunden bli nöjd.

Verkligheten är nämligen mer komplex än vad mätandet ibland lyckas fånga upp. Agda kanske kan äta sin mat på fem minuter, men eftersom hon är en person och inte en maskin önskar hon ett samtal under tiden för att maten ska smaka.

Därför kanske måltiden tar tio minuter och kräver mer av personalen än en tallrik på bordet. Handläggaren kanske tvingas lämna svåra ärenden åtsidan när mätandet tar över och samma sak på ett kundcenter där det blir viktigare att svara fort än att svara rätt. På samma sätt blir det för läkaren när produktionstal blir allt. Räknandet är förföriskt därför att det ger oss en känsla av ordning och reda. Det som inte fångas med mätandet hänvisas till en egen sfär,med subjektivitet, känsla och tro. Ett skuggland i de offentliga organisationerna och i den vidare samhällsdebatten. Men nu växer kritiken. Det måste finnas en plats också för kvalitet, upplevelser, känslor och allt det mellanmänskliga som är av en mer svårfångad natur.

Filosofiforskaren Jonna Bornemark fångar på ett briljantsätt detta problem i sin nya bok ”Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” (Volante). Hon förklarar mätandet utifrån ett begreppspar av renässansfilosofen Nicholas Cusanus (1401-1464): ratio och intellectus.

Med ratio avses den del av verkligheten som är känd och som kan fångas i fasta kategorier och siffror. Med intellectus avses den del av verkligheten som är mer svårfångad, föränderlig och som kräver tolkning. Det subjektiva och mellanmänskliga. Uppdelningen liknar begreppsparet förnuft och känsla. Det finns också en uppenbar överlappning med forskningens indelning i en positivistisk (naturvetenskapens klassiska arena) och en tolkande tradition (humaniora, kultur och delar av samhällsvetenskapen). Bornemark driver tesen att vi har blivit allt mer rädda i samhället och därför söker oss krampaktigt till det synliga, kända, det som kan hållas fast som en absolut sanning med evidens. Något som är säkert. Det märks inte minst i dagens debatt kring ”fake news” som har lett till ett hyllande av fakta. För att samtalet i samhället ska fungera måste vi erkänna att det finns vissa sanningar, men också att det finns en verklighet bortom det mätbara, menar Bornemark med stöd av flera renässansfilosofer.

Till detta hör allt det subjektiva och känslomässiga som skapar god kvalitet i exempelvis mötet med äldre och funktionshindrade i omsorgen, med patienter i vården och med elever i skolan. Här är medarbetarnas professionella omdöme och känsla för uppdraget grunden.”Pedanten lever i sina kategorier.” skriver Bornemark. Vi är många som kan behöva ha det i åtanke när statistik och evidens tar över.

Louise Bringselius

Fil dr och docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.