Louise Bringselius: Arbetet – samhällets heliga gral

Ledare Artikeln publicerades

Det finns en kritik mot teorin att vi måste arbeta mer inte bara från vänster utan också från höger, skriver Louise Bringselius.

Normen att vi skar arbeta mer för att nå självförverkligande måste ifrågasättas.
Foto: Pawel Flato/TT
Normen att vi skar arbeta mer för att nå självförverkligande måste ifrågasättas.

Många politiker menar att människor måste arbeta mer och längre. Det kan vara lösningen på flera av välfärdsstatens problem, men det är inte säkert att det är det bästa för människan. Mycket tyder på motsatsen.Ett tecken på att människor skulle behöva arbeta mindre för att må bra är den växande psykiska ohälsan och stressen hos både barn och vuxna. Att hinna mötas, samtala och stötta varandra är svårt i en tid då arbetet alltid har prioritet. Att hinna förverkliga personliga drömmar är ännu svårare.

För föräldrar återstår kanske 2-3 timmar innan barnen ska nattas, när alla har kommit hem vid femtiden. En del av ansvaret ligger på arbetsgivarna och handlar om deras krav. Men mycket handlar också om den press som människor utsätter sig själva för. Det finns nämligen en stark norm om att vi ska arbeta mycket och länge. Arbetet har blivit samhällets heliga gral.

Det hade kunnat vara tvärtom. Ett av målen med välfärdssamhället bör rimligen vara att vi ska få mer tid att förverkliga våra drömmar.

Med digitaliseringen borde vi idag stå särskilt nära detta mål. Men den digitala avlastningen blev till pålastning när digitaliseringen kom med nya arbetsuppgifter och vi blev ständigt uppkopplade. Att arbetskritiken inte står så högt som den borde på den politiska agendan kan bero på att det finns en uppenbar målkonflikt. På ena sidan står politik och välfärdssektor. Aktuell statistik visar att vi står inför en skriande brist på arbetskraft i hela samhället. Det finns helt enkelt för få personer i arbetsför ålder för allt det arbete som behöver utföras. Vård,skola, omsorg och stat konkurrerar om samma medarbetare. Mindre arbete skulle också påverka Sveriges ekonomi och tillväxt. På andra sidan står folket, som har anledning att tänka precis tvärtom. Ett folk där vissa trivs med att arbeta mycket, men där många känner att lagom är bäst. Att man vill arbeta för att leva, inte leva för att arbeta.

Vi behöver lyfta på locket till denna känsliga fråga, utan att skuldbelägga eller politisera. Vi behöver också konstatera att arbetskritiken inte per automatik innebär att människor ska få samma lön för mindre arbete. Det kan också betyda att vi själva aktivt väljer att gå ned i arbetstid med lägre lön, i de fall när det är möjligt. För även om arbetskritiken ofta kommer från vänster, har den lika mycket hemvist på högerflanken. Bland de konservativa partierna är det exempelvis ovanligt att tala om behovet av närvarande föräldrar under småbarnsåren och vårdnadsbidraget var en reform i denna riktning.

Arbetskritiken har även resonans i liberalismens individualistiska frihetsagenda. Däremot utmanar den en tradition där hårt arbete betraktas som en dygd. Mycket tyder på att vi inte kan vänta på politiken, om vi vill ha en förändring i synen på arbete. I stället måste var och en av oss ta ställning. Vad är viktigt för ett gott liv? Det är värt att fråga sig så här när vi närmar oss juletid och många tycker att det känns alldeles självklart.Louise Bringselius

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.