Lekfull råttan-på-repet roar och väcker tankar

Redan på omslaget syns färgsprakande figurer i långa rader. De håller i händer och öron och vagnshandtag, och är sammankopplade trots uppenbara olikheter i utseende och ålder. Det där är någonting som fördjupas när pärmarna öppnas.

Här finns Svea som gillar dinosaurier och att göra olika frisyrer. Hennes granne gillar att sjunga och klappa på mjuka saker. Näst i tur är en bebis som är en stor fantast av bus.

Uppslagen har helt vita bakgrunder, som till en början kan ge ett väl rent och stelt intryck. Figurerna däremot tar plats med starka färger och skarpa former. De flesta har stora huvuden och armar och ben med sprittande böjningar, men annars är de mycket olika. Smala, runda, korta, långa, barn och vuxna avlöser varandra. På bilderna finns också föremål utplacerade som vidgar scenerna och även ger ledtrådar till kommande uppslag.

Borells text är lättillgänglig och uppmanar till interaktivitet. Varje vänstersida talar tydligt om vem som står i centrum. Högersidan beskriver sedan situationen och vad personen tycker och känner. Sist finns en fråga om vem personen går till för att till exempel plantera frön, och på nästa uppslag kommer svaret, samtidigt som mönstret börjar om igen med en liten vridning.

”Kedjan” är med andra ord en klassisk råttan-på-repet-historia, där varje situation och figur är sammankopplad. Borell både skapar relationer och formar ett litet samhälle med grannar och släktingar på sidorna. Finurligt är också att Svea som inleder boken även är den som avslutar den.

Det är en bok som öppnar för diskussion och funderingar kring ord, relationer och situationer. Vad är ett bonussyskon? Kanske har läsaren ett själv? Här finns en kusin som definieras hen. Vad innebär det? Vad kan man göra när man tänker på världen och blir orolig? Och med vad och vem har man allra roligast?

”Kedjan” är en lekfull undersökning av samband mellan människor, och djur. Den roar för stunden och tål att läsas om igen.