Kärlek och våld i förorten
Melody Farshin slog igenom som ståuppkomiker för tio år sedan. Nu är hon aktuell med sin första ungdomsbok, en roman som dyker rakt ner i vardagen i ett miljonprogramsområde utanför Stockholm.
I centrum av ”Mizeria” står tvillingarna Ali och Aicha, som trots att de kommer från samma familj tidigt märkt att de möts av vitt skilda krav och därför tacklar vardagen olika. Farshin låter de båda gymnasieungdomarna turas om att vara jag-berättare och sätta sin prägel på tvättdagar, kompismöten och kärleksaffärer.
Aicha smyger med en kille på neutrala platser där brorsan och hans kompisar inte kan se. ”Bland”, som hon själv beskriver det, ”glutenallergiska hipsters och veganer”. Ali bekymrar sig nog mer för morsan och hennes väninnor, och påpekar att ”man fruktar deras golning med kryddning mer än ett fängelsestraff”. Det sista är någonting som ska få en annan klang mot slutet.
”Mitt i finns meningslösa skjutningar i området. Farshin lyfter dem från löpsedlarna och försöker skriva fram människorna bakom: sörjande kompisar och föräldrar, som är fulla av både saknad och oro.”
Trots växlingen håller Farshin genomgående en enhetlig ton, en talspråklig. Raderna kryllar av slang och hård jargong, som ibland kräver några varv för att avkoda. Tempot är också högt och läsaren kastas mellan olika situationer och tillbakablickar.
Mitt i finns meningslösa skjutningar i området. Farshin lyfter dem från löpsedlarna och försöker skriva fram människorna bakom: sörjande kompisar och föräldrar, som är fulla av både saknad och oro. Rörelsen är snabb, men när Ali av en slump dras in i en skjutning blir det riktigt gripande, särskilt när situationen oväntat också korsas med Aichas kärleksbekymmer.
Farshin nöjer sig dock inte med att låta tvillingarna bära historien, vilket är synd. Ibland får kompisen Osman vara den som talar. Ibland är det tvillingarnas mamma eller pappa som står i centrum, någon gång vännen Sibel, men då med ett utifrånperspektiv. Och vid middagsscenerna skildrar berättaren hela familjen med distanserad blick. Formen är besvärande spretig och klumpig.
Ambitionen att skildra förorten inifrån, och framförallt ungdomarna där, är tydlig i ”Mizeria”, och något Farshin till viss del lyckas bra med. Hon hade dock kunnat gräva betydligt djupare i karaktärerna och framförallt slipa mer på konstruktionen.
