Hultsfredsbandet imponerar och Mönsteråsbandet går åt rätt håll
Bredbent indierock som doftar solig barrskog
Skiva: Pollux - Sanity, Fantasy & Reality
Bolag: Pollux
Bästa låten: Tell Me Now
Orten Hultsfred bär ett magiskt skimmer över sig. Ingenstans är sommaren lika vacker, musiken lika bra, eller ölen lika god. I alla fall är det så i minnet. Hultsfredsfestivalen betydde mycket för min generation. Särskilt för oss födda i Småland. Alla de fullpackade bilfärder mot frizonen vid Hulingens strand. Ofta med Pollux på hög volym i högtalarna.
Eller vänta... Pollux fanns ju inte då. Men de låter precis som festivalsoundtracken från mitten av 00-talet. Det är bredbent indierock som doftar solig barrskog. Och de kommer från Hultsfred. Håller den musikaliska traditionen vid liv. Det tycks finnas något i vattnet. Hur förklarar man annars att bygden fostrat så många lyckade musiker?
Det nostalgiska i ljudbilden, och kanske framför allt sången, värmer i hjärtat. Men när musik blir nostalgisk frågar jag mig ofta vad syftet är. För den gamla musiken finns ju kvar. Stigen är redan trampad. Finns det en marknad för den här musiken en gång till? Personligen kommer jag nog plocka fram debuten från They Live By Night oftare än Pollux debut.
Men vad spelar sådana petitesser egentligen för roll när kvaliteten är hög? Det finns stor potential i Pollux. Och det är härligt att den här typen av musik får fortsätta frodas och upptäckas av nya generationer. Särskilt i den småländska myllan. Nu är det bara att hoppas att det snart finns möjlighet att spela Pollux på hög volym i bilen på väg mot en festival vid Hulingens strand.
Evelyne tar steg i rätt riktning
Låt: Evelyne - Dra ner mig
Bolag: Evelyne
Mönsteråsbandet som vill låta som Kent, men inte kan låta bli att samtidigt låta som Hurula på valium, är med ny låt. Det är vemodig pop på svenska om det svenska vemodet. Det är tidlöst och förutsägbart. Det är musik som varken är för mainstream eller för svår.
Det är ingen låt jag kommer att stänga av när den spelas. Ej heller gäspa över eller klaga på. Men inte heller lägga till i en Spotify-kö. Däremot är chansen stor att jag nynnar med i den om den skulle spelas i min närhet.
Det här är ett steg i rätt riktning för bandet. Det är deras hittills bästa låt, där man låtit ljudbilden bli mer suggestiv, samtidigt som man dumpat alla sliskiga gitarrsolon.