Nöje

"Hello London, we are four Swedish guys from a town called Monster...as.”

London (Barometern-OT:s utsända) ,
The Quill grundades på Mönsterås fritidsgård 1989. 30 år senare är de fortfarande på vägarna. Barometern-OT tog rygg på Christian Carlsson, Magnus Ekwall, Roger Nilsson och Jolle Atlagic före, under och efter en spelning på klassiska rockklubben Underworld i London.
Foto: Mikael Eklund
The Quill grundades på Mönsterås fritidsgård 1989. 30 år senare är de fortfarande på vägarna. Barometern-OT tog rygg på Christian Carlsson, Magnus Ekwall, Roger Nilsson och Jolle Atlagic före, under och efter en spelning på klassiska rockklubben Underworld i London.

The Quill kliver ut på klassiska rockhaket Underworlds scen.

Sångaren Magnus Ekwall utbrister:

– Hello London, we are four Swedish guys from a town called Monster...as.

Barometern-OT åkte till den engelska huvudstaden för att berätta historien om en rektor, en snickare, en resurslärare och en elevassistent som då och då svidar om till rockstjärnor och åker på Europaturné.

Ett ändlöst myllrande folkvimmel. Sirener i divergerande utryckningsfordonstonarter avlöser varandra. Från den gråsparvsgrå himlen strilar ett nätt, snett regn.

Den engelska mångmiljonhuvudstaden bjuder vedertagna ingredienser.

Vi skriver måndagen den 21 oktober. Klockan är strax efter halv fem, platsen Camden Town i norra London.

Rätt som det är dyker en svenskregistrerad minibuss upp i gyttret av brittiska bilar på Bayham Street.

I bussen sitter Magnus Ekwall, Christian Carlsson, Jolle Atlagic och Roger Nilsson. Mer kända som The Quill. Mönsteråsbandet som rockat hårt sedan 1989 och därmed varit verksamt under fyra olika årtionden.

Bilen, som under hela turnén rattas av chauffören och merchandiseförsäljaren Magnus Palm, svänger in och parkerar på Greenland Road.

Bandet hoppar ur och börjar, via sceningången, packa in sina grejer på Underworld. Den klassiska rockklubben – belägen under den lika klassiska Camdenpuben The Worlds End – som haft berömdheter som Suede, Hole, Queens Of The Stone Age, Radiohead, Sepultura, Smashing Pumpkins och Foo Fighters på sin scen.

Camden är överlag musikmark med anor. Här har mängder av artister och band uppträtt och hängt genom åren. Ett stenkast bort ligger mytomspunna The Good Mixer, som var Blurmedlemmarnas stampub, tillika en favorit för Amy Winehouse.

Den här kvällen är det stonerlegendarerna Nebula från Los Angeles och The Quill från Mönsterås som ska dela på Underworlds scen. Mönsteråskvartetten är förband under åtta kvällar på Nebulas månadslånga Europaturné.

– Vi gick upp vid fem i morse och åkte från Haag vid sju. Sedan har vi åkt färja från Calais till Dover och vidare upp hit. Det blir en lång dag, säger trummisen Jolle Atlagic och skakar ut sitt långa svartlockiga hår efter många, långa busstimmar.

Det är kort sagt ett slitet gäng som installerar sig i logen och börjar ställa fram sina grejer – vilket inte är så mycket, då de hyr in sig på Nebulas backline med förstärkare, högtalare och trummor – på scenen. För The Quills del började turnén i Paris måndagen den 14 oktober. Därefter har tyska städerna Aachen och Hagen samt nederländska kvartetten Groningen, Oostburg, Utrecht och Haag avverkats.

– Kvällens gig är det åttonde på åtta dagar, det tar på krafterna. Normalt sett har man en day off var tredje, var fjärde dag, säger Roger Nilsson, som spelar bas.

Sångaren Magnus Ekwall:

– Egentligen är det ju idiotiskt att åka över till England bara för den här spelningen. Det tar väldigt mycket tid för en spelning på trekvart. Men vi har egen chaufför som har betalt för att köra oss och det är fräckt att ha med London på turnéaffischen. London är the shit, liksom. Det har ett visst skimmer.

Soundcheck

Nebula och deras team – primärt bestående av turnéledaren Sacha och merchandiseförsäljaren Felicity – har redan anlänt. Frontmannen Eddie Glass glider runt i lokalen med sin minst sagt uppseendeväckande, Axl Rose-doftande uppsyn, bestående av orange bandana, solglasögon och allmänt rockstjärnetanig lekamen.

Stonerrocklegendaren Eddie Glass, frontman i Nebula och grundaren av klssiska Fu Manchu.
Foto: Mikael Eklund
Stonerrocklegendaren Eddie Glass, frontman i Nebula och grundaren av klssiska Fu Manchu.

Som ex-gitarrist i inflytelserika Fu Manchu och frontman i Nebula ses han i branschen som något av en legendar.

– Vi spelade här på Underworld med Fu Manchu redan 1994. Jag har varit här och lirat massor av gånger, säger han.

Det är en för tillfället medfaren rockstjärna vi har att göra med.

– Jag är trött. Vi turnerade i USA en månad innan vi kom till Europa, nu är vi i slutet av turnén. Det känns. Det är jobbigt både fysiskt och psykiskt när jag vaknar och ser gitarren, men ju längre dagen går så kommer adrenalinet. När vi väl står på scen är det kul, säger Eddie Glass.

Visste du vilka The Quill var innan turnén?

– Nä, inte alls. Men vi har lärt känna varandra under turnén. De är verkligen grymma, jag skulle gärna turnera med dem igen, säger Kaliforniens stonerrockkung, som dagen till ära svidat upp sig med en The Quill-tröja.

Det är en klassisk: ”Welcome to London”. Här får du ingen mat. De är så bortskämda här, alla vill spela i London, så de anstränger sig inte. I Holland blev vi så omhändertagna att det var otäckt
Roger Nilsson, basist

Under tiden har 0499-kombon intagit scenen för soundcheck.

Mickar och instrument testas. Ljud ställs in.

Roger Nilsson kör V75-tema och drar en harang i micken som innefattar Utah Bulwark, Legolas och Ego Boy. Tjejen som sköter ljudet ser mer än lovligt undrande ut och avbryter avmätt basisten ungefär i höjd med ö:et i Järvsöfaks.

– It´s enough.

Efter soundchecket väntar mat. Vanligtvis bjuds det på käk, men inte i dag.

– Det är en klassisk: ”Welcome to London”. Här får du ingen mat. De är så bortskämda här, alla vill spela i London, så de anstränger sig inte. I Holland blev vi så omhändertagna att det var otäckt, säger Roger Nilsson.

– Jag är imponerad av att vi fick vatten i logen, skrockar Jolle Atlagic, innan bandet beger sig till puben ovanför för att betala sin egen middag.

Mönsterås, 1989

The Quill, som betyder gåspenna, har faktiskt redan där och då ett par lite luddigt, stapplande år på nacken. Fast då utan ”The” och minus ett l.

Alltså, Quil.

1989, som ses som det officiella tillkomståret, skiftas namnet till The Quill av grundarna Christian Carlsson och Jolle Atlagic.

– Mönsterås är ju en liten håla. Alla hängde på fritidsgården där alla band repade. Man visste ju precis vilka som spelade och var duktiga. Jolle och jag spelade med lite andra personer först, men så sa vi: ”Magnus är ju så jävla duktig, ska vi inte fråga honom?”, säger Christian Carlsson.

Sagt och gjort. Magnus Ekwall ansluter. I grunduppställningen ingår även keyboardisten Anders Haglund och basisten Peter Holm.

1993 lämnar den sistnämnde och The Quill behöver en ny basist.

– Vi frågade Bosse Nikolausson (medlem i Oskarshamnsbandet Charizma och i dag högsta chef på Talentcoach) om han visste någon bra basist. Han sa: ”Den där Roger Nilsson som spelar i Stormbringer är förbaskat duktig”, säger Christian Carlsson.

– Så blev det. Det var i den här sättningen vi skivdebuterade. Vi brukar säga att det är originalsättningen, säger Jolle Atlagic.

Minns ni hur drömmarna såg ut då?

– Vi hade jättevilda drömmar, tyckte vi. Det var väl att hamna ungefär där vi är nu och kanske lite till, säger Christian Carlsson.

1995 släpps den självbetitlade debutplattan – och får översvallande recensioner.

– Vi fick bara fyror och femmor. Faktiskt var det så. Vi fick en fin hyllning av Annika Sundbaum Melin i Aftonbladet och har alltid fått jättebra kritik för plattorna, säger Jolle Atlagic.

Var bekräftelsen viktig?

– Det är klart det var jätteviktigt att få bra kritik. Det var ju stort bara att kunna gå och köpa DN på lördagen och så hade de en recension av vår platta där. Vi visste att vi var bra redan då, men visst var det en bekräftelse. Många fick upp ögonen för oss, säger Christian Carlsson.

Med andra plattan – Silver Haze – lyfter det ytterligare.

– Innan hade vi bara spelat i Sverige. Efter andra plattan fick vi en liten runda utomlands, vi fick kontrakt med större boknings- och skivbolag. Vi har hela tiden tagit små steg uppåt, säger Christian Carlsson.

Bandet släpper plattorna Voodoo Caravan och Hooray! It's a Deathtrip. 2004 får de så chansen de har väntat på. Två månader som förband till amerikanska giganterna Monster Magnet.

– Vi spelade typ i alla länder i Europa utom på Island. Åtta veckor var vi ute. Stora scener, mycket publik. Det var en sådan där grej man drömt om att få göra hela livet, det var verkligen en upplevelse, säger Roger Nilsson.

Men i stället för att bli det stora lyftet, så blir Monster Magnet-trippen snarare början på en svacka för The Quill. 2005 hoppar Roger Nilsson av. Han har just blivit pappa för andra gången. Bandet tar för mycket tid, turnerandet sliter.

Jag var så trött på hela skiten. I samma veva var min mamma svårt sjuk i cancer. Jag visste att hon skulle dö. Så till slut sa jag bara fuck off och gick.
Magnus Ekwall, sångare

2007 följer frontmannen Magnus Ekwall efter.

– Jag var så trött på hela skiten. Roger hade hoppat av, budgeten var låg och jag kände att det var på väg utför. Det som verkligen fick mig att ta steget var att de andra ville åka på en USA-turné med brittiska bandet UFO, som vi hade möjlighet till. Vi tackade nej, men fick en ny chans. De andra ville verkligen åka på den där turnén, men i samma veva var min mamma svårt sjuk i cancer. Jag visste att hon skulle dö. Så till slut sa jag bara fuck off och gick. Precis så var det. Vi var på lite olika nivåer då, säger Magnus Ekwall.

Robert Triches, numera journalist på Dagens Industri, rekryteras som basist. Efter ett par tomgångsår ansluter nye sångaren Magnus Arnar från Gävle. Bandet släpper plattan Full Circle 2009 och turnerar i både Europa och USA.

Följde du bandet något åren du var borta?

– Ingenting. Jag har inte ens hört plattorna de gjorde. För mig är det helt ointressant. Allvarligt. Helt ointressant. Det finns inte på kartan att vi skulle spela låtar från de plattorna nu, säger Magnus Ekwall.

Men förhållandet med The Quill är inte över. 2017 återvänder originalsångaren. Då är även Roger Nilsson sedan några år tillbaka.

Efter nystarten har bandet, förutom att släppa skiva och åka på Europaturné, även varit förband till brittiska ikonerna Uriah Heep och gjort sin fjärde spelning på Sweden Rock Festival.

– Jag ser det egentligen inte som att vi har återförenats. Det var inte alls planerat. Sångaren de hade (Arnar) hade tröttnat och de hade ingen som sjöng. Vi snackade och sa att vi kan väl gå ner och lira lite ihop för skojs skull. Först blev det en låt och sedan blev det en till och sedan blev det alla de här låtarna som kom på Born from fire-plattan. Till slut sa vi, jaja, vi släpper väl skiten då, säger Magnus Ekwall.

Publikhav i Belgien 2018.
Publikhav i Belgien 2018.

Monster As

Nere på Underworld är det full fart. Eddie Glass har varit ute på byn en sväng. Han har piggnat på sig och har nu klättrat upp på ett bord i logen. Han är inte helt stadig när han ska försöka skriva Nebula i taket.

När han får höra att The Quill kommer från ett ställe som på pricklös engelska heter Monsteras kan han inte sluta skratta.

– Monster As, haha. På riktigt?

Roger Nilsson:

– Hemma finns det ett band som heter Monster As Blues Band.

Glass slår sig på knäna.

På scen öser det taktlösa, lokala tvåmannaförbandet Lee Patterson på. Det är en knapp halvtimme tills The Quill ska äntra scenen.

Alla i bandet har individuella ritualer för hur de värmer och laddar upp.

Jolle Atlagic mjukar upp lederna genom att trumma på en trum-pad. Christian Carlsson sitter med slutna ögon och spelar flying V-gura. Magnus Ekwall brukar ta en dusch.

– Jag blir bara nervös av att värma upp. Jag sitter gärna på hotellet och tar det lugnt. Inför en spelning förra veckan satt jag och kollade när IK Oskarshamn spelade. Vi fick hålla spelningen ett par minuter för att jag skulle hinna se klart, skrattar Roger Nilsson.

Rocksvängen är lika med party. Hur mycket festande är det?

– Jag tar gärna ett par öl före spelningen. Däremot dricker jag sällan något efteråt, säger Magnus Ekwall.

Jolle Atlagic:

– För min del är det tvärt om. Jag ser det här som ett jobb. Att jag ens tar en enda öl före en spelning är sällsynt. Jag vill vara helt skärpt. Efteråt, däremot, då kan jag ta ett par järn. Vi är helt olika där.

I sammanhanget är The Quill emellertid ett i högsta grad fridfullt band. Det är bara att kika in hos Nebula i den väsentligt partygladare grannlogen för att få en bekräftelse på det.

– Man får nog säga att vi är ett moget band. Jättemoget...haha. Vi kan inte hålla på och festa. För oss är det giget som är i fokus, säger Christian Carlsson och får medhåll av Roger Nilsson.

– Ibland är vi nog nästan för seriösa. Men det går inte hålla på och lalla.

Den här turnén består alltså av åtta spelningar i fyra länder på åtta dagar. Bussen ska enligt planen rulla 530 mil. Det innebär ungefär 70 timmar att skava på varandra bara på vägarna.

Håller ni sams när ni är ute?

– Den här turnén har varit fantastisk. Alla är softa på alla plan. Det var skillnad för 15-20 år sedan. Vi tar vara på varandra på ett annat sätt nu. Vill jag inte gå hem och lägga mig så gör jag inte det. Jag kan ramla in kvart i tre om jag vill. Jag brukar resonera som så att om vi har en kort resa dagen efter så kan man vara uppe länge och är det en lång resa, ja, då kan man också vara uppe länge..., säger Jolle Atlagic och garvar åt sin hemsnickrade partylogik.

– Förr så var det så att om någon gjorde något så gjorde de andra samma sak. Nu kör vi vårt eget race på ett annat sätt. Vi sitter i samma buss, men turnerar lite vid sidan av varandra. Vi måste få göra på vårt eget sätt, säger Magnus Ekwall.

Roger Nilsson:

– Du och jag, Jolle, rök ihop en gång under Monster Magnet-turnén. Vi hade varit ute i fem veckor och till slut brast det. Jag blev arg och gick och satte mig och tittade på domen i Köln en stund. Sedan gick jag tillbaka och sa förlåt.

Finns det någon hierarki?

– Mange är råtalangen, Chrille hjärtat och Jolle stjärnan. Jag är väl ordningsmannen, rektorn som håller ordning och reda och får ta hand om bandkassan och kvitton. Ungefär så, säger Roger Nilsson.

Umgås ni utanför bandet?

– Alla är jättebra kompisar, men det är inte så att vi hänger på lediga dagar. Vi träffas och repar, that´s it, säger Christian Carlsson.

– Förut firade vi midsommar ihop, umgicks på parmiddagar och satt alltid och snackade en massa skit när vi repade. Så är det inte längre. Det är mer musikorienterat nu. Vi umgås egentligen inte alls utanför bandet. Alla har egna familjer och fokuserar på det, säger Roger Nilsson.

Kämpamatch

Underworld – som tar drygt 500 personer – är uppdelat i två delar. En nedsänkt rotunda framför scenen. En trappa upp kan folk stå och hänga på räcket och se konserten. Någon kvart före spelningen är det nästan tomt på det nedre planet, mer välfyllt på det övre.

Roger Nilsson kikar ut.

– Det här kommer bli en kämpamatch, konstaterar han. Vi får spela ner dem på golvet. Så är det ibland, de här giggen är de tuffaste.

Konkurrensen i London är dessutom mördande. Utbudet av konserter är, trots att det är måndag, snudd på oändligt. Bara ett hundratal meter bort – på Electric Ballroom – ringlar sig köerna långa för en konsert med Youtubefenomenet Ninja Sex Party.

– Man vet aldrig. Hade det varit en fredag hade det kanske varit knökat. Vi har haft ganska bra med folk på turnén, säger Roger Nilsson.

Klockan har blivit 20.27. Tre minuter till gigstart. Bandet samlas på idrottsmanér i en ring med armarna om varandra.

Kom igen nu, grabbar!”.

Bandet börjar gå mot scenen. Roger Nilsson tittar på klockan och hejdar både sig själv och bandkompisarna.

– Vafan, vi kan ju inte gå på två minuter för tidigt.

Se The Quill spela i London i 360

Kontrasternas band

The Quill är ett kontrasternas band.

Det är i mångt och mycket det som gör dem fascinerande.

De har existerat i 30 år, släppt åtta skivor, fått ideliga topprecensioner och genomfört otaliga spelningar och turnéer både i Sverige och runt om i världen.

Det är lätt att förledas att tro att den rockstjärnelookiga kvartetten inte gör annat än att spelar musik.

Så är det inte.

Faktum är att den publikdompterande sångaren är elevassistent i Mönsterås, den Dee Snider-like gitarristen är resurslärare i Högsby, den solglasögon inomhus-coole basisten är biträdande rektor i Oskarshamn och den rockstarhårfagre trummisen jobbar som snickare.

Bandmedlemmarna har alltså synnerligen normala jobb vid sidan av musiken.

fakta

Jolle Atlic

Roll i The Quill: Trummis.

Ålder: 48 år

Bor: Mönsterås.

Familj: Fästmö Carina. Dottern Alice 15. Bonusbarnen Leo, 22, Eddie, 26 och Aline, 27.

Yrken: Snickare på Kustbygg i Oskarshamn och musiker.

År i Quill: 1989-

Bästa liveminnet med Quill: ”Väldigt många, men det får bli Sweden Rock Festival 1999. Det blev ett sådant oväntat publiktryck och det var första gången man fick en dos av det man länge hade drömt om”.

Lyssnar på: Alltid på Kiss. Utöver det blir det Magpie Salute, Ghost och Led Zeppelin för tillfället.

Andra engagemang: Var med i brittiska Firebird 2002-2003 och finska Hanoi Rocks 2008-2009. Spelar sedan 2011 med Electric Boys.

Visa mer...

Jolle Atlagic trakterar till vardags hammare och spik Kustbygg i Oskarshamn. Det är ganska svårt att tänka sig när man ser den glamrockcoole batteristen, som även är medlem i Electric Boys och har spelat i klassikerbandet Hanoi Rocks.

– Jag kan anpassa mig jättelätt mellan de olika världarna. Ena dagen är jag på en stor scen och spelar inför tusentals människor, nästa dag är jag snickare. Jag har inget behov av att fly någon verklighet, utan uppskattar båda världarna. Jag är fullt medveten om att jag inom ett par dagar är snickare igen, säger Atlagic.

fakta

Christian Carlsson

Roll i The Quill: Gitarrist.

Ålder: 51

Bor: Villa på Gårö, Mönsterås.

Familj: Hustrun Jeanette. Barnen Philip, Mira och Edvin.

Yrke: Resurslärare på Fröviskolan i Högsby.

År i Quill: 1989-

Bästa liveminnet med Quill: Det finns så många. Men en höjdare var BasinfireFest i Tjeckien 2006. Vi spelade precis innan Kreator, som var headliner. Scenen var löjligt stor. 6 000 pers framför scenen i skymningen. Magiskt.

Lyssnar på: ”Jag har tre band som har följt mig hela livet i stort sett. AC/DC, Ramones och Thin Lizzy. Jag kan välja nästan vilken låt som helst och tycka att det är världens bästa. Bland lite nyare artisterna gillar jag Wolfmother, Clutch och Foo Fighters. Jag uppskattar även lite mindre kända stonerband som Saturna och Birch Hill Dam. Sedan gillar jag gammal blues också. Howling Wolf, Muddy Waters och Hound Dog Taylor.

Andra engagemang: Är sedan några år tillbaka sångare och gitarrist i Cirkus Prütz.

Visa mer...

Resursläraren Christian Carlsson:

– Vi är hemma på onsdag. Sedan jobbar jag två dagar innan det är höstlov. Det är perfekt.

Det har funnits vägskäl där bandmedlemmarna kunnat välja att leva på sin musik.

– Någonstans runt 2002 spelade jag med The Quill, Arch Enemy, Spiritual Beggars och engelska bandet Firebird. Då hade jag nog kunnat hålla på med musiken på heltid. Men då är det turnera hela tiden som gäller. Det är jag inte intresserad av, jag vill inte bli en sådan som aldrig är hemma, säger Roger Nilsson.

fakta

Roger Nilsson

Roll i The Quill: Basist.

Ålder: 46.

Bor: Villa i Gröndal, Oskarshamn.

Familj: Sambon Anna, barnen Stina, 18, Stella 14.

Yrke: Biträdande rektor på Vallhallaskolan i Oskarshamn.

År i Quill: 1993-2005, 2012-

Bästa liveminnet med Quill: Sweden Rock i år. Cirkeln slöts när man fick lira samma dag som Kiss. De var själva anledningen till att man blev musikintresserad från första början.

Lyssnar på: Allt från jazz till dödsmetall, älskar att upptäcka ny musik.

Andra engagemang: Spelar blues med Peter O Ekberg. Tidigare spelat med Arch Enemy 2000-2001, Spiritual Beggars 2002-2004 och med Bill Steer (Carcass, Napalm Death) i hans bluesrockband Firebird 2002-2003.

Visa mer...

Till vardags är han biträdande rektor på Vallhallaskolan i Oskarshamn.

– Det är inte ofta jag möter några rektorskollegor som spelar i hårdrocksband...haha. Jobbet jag har är tufft, då är det jätteskönt att kunna ställa sig och repa hårdrock och ladda batterierna. Jag gillar kontrasten jättemycket. Musiken och jobbet är lika viktiga för mig.

Tidigare under turnén fick Roger Nilsson frågan av medlemmarna i Nebula om han spelade musik på heltid.

– Jag sa: ”Ni får gissa vad jag jobbar med”. De gissade på målare och lastbilschaufför. När jag sa att jag rektor blev de helt paffa. Så varje morgon efter det har de stått vid frukosten och bugat och sagt: ”Good morning, principal Nilsson”.

Bandet ser turnerandet som en paus från det verkliga livet.

fakta

Magnus Ekwall

Roll i The Quill: Sångare.

Ålder: 52.

Bor: Villa i Mönsterås.

Familj: Hustrun Katarina. Sönerna Affe, Wille och Jonah. Två barnbarn, en hund.

Yrke: Elevassistent på Parkskolan i Mönsterås.

År i Quill: 1989-2007, 2017-

Bästa liveminnet med Quill: På Stodoła i Warszawa 2004. Jag var inte beredd på totalt galna polacker.

Lyssnar på: Helst på plattor gjorda mellan 1967-1974.

Andra engagemang: Medverkade på Ayreon - The Human Equation tillsammans med bland andra Dream Theatre-sångaren James LaBrie 2004. Var med i musikalversionen som sattes upp i Rotterdam under 2015.

Visa mer...

– Det finns inga räkningar att bry sig om här, jag behöver inte gå ut med hunden. Jag behöver bara vänta på att sjunga, säger Magnus Ekwall, som alltså jobbar som elevassistent på Parkskolan i Mönsterås.

Vad gör du på dagarna under turnén?

– Absolut ingenting. Jag väntar bara på den där trekvarten på kvällen då jag ska sjunga. Det är skönt, jag är sådan som person. Det är gutt.

Ni är på en relativt hög nivå. Ni släpper skivor, turnerar utomlands, har fans i många länder. Finns det någon dröm om att trots allt kunna leva på musiken som band en dag?

– Drömde gjorde man innan man fyllde 30. Sedan blev man realist. Vi har gjort så mycket. Inte bara i Quill, utan i andra band. Vi har fått smaka på den stora världen, spela på de stora scenerna. Det vore skitkul om det hände, men det är helt okej om det är på den här nivån. Det får barka i väg och bli som det blir. Fast jag har inte helt gett upp hoppet om att spela på Budokan i Tokyo, säger Jolle Atlagic.

– Men Madison Square Garden har vi släppt, va? säger Roger Nilsson och fortsätter.

– Man kan väl säga att The Quill är en avancerad hobby som vi tar på stort allvar.

Christian Carlsson:

– Drömmar har vi alltid haft. Men visst blir man mer realist med åren. Ska man kunna leva på det krävs det så mycket av bandet och organisationen runt. Då räcker det inte bara med bra låtar. Vi har tuffat på i vår lilla takt i alla dessa år och får vara jätteglada för att det finns ett intresse för det här bandet.

Vad hade krävts för det sista lyftet?

– Vi skulle ha hamnat hos ett stort internationellt management med de rätta kontakterna. Jag hade gärna tagit tjänstledigt ett halvår och turnerat om vi känt att vi haft en riktigt bra platta och ekonomi för det. Kanske kommer den möjligheten någon gång.

Skepsisen haglar i logen.

– Man måste ta med levnadsstandarden också. Det är skillnad om du bara har hållit på med musik hela livet och inte vet något annat. Jag känner många musiker som bara harvar och harvar. Nu har vi vant oss vid en viss standard, säger Jolle Atlagic och får medhåll av Magnus Ekwall.

– Ska du satsa fullt ut på musiken kan du inte ha hus, ingen bil. Helst ingen familj heller.

Stonerrock

The Quills musikstil kallas stonerrock. De största banden i genren – som är en blandning av heavy metal, blues och psykedelisk rock och har rötterna hos klassiska band som Black Sabbath och Led Zeppelin – är Queens of the Stone Age och Monster Magnet.

Vad har ni för anseende, hur stora är ni, skulle ni säga?

– Vi skulle kunna åka ut och turnera betydligt mer. Nästan hur mycket som helst. Framför allt utomlands. Det finns ett mycket större intresse för The Quill än vad folk vet om hemma, säger Jolle Atlagic.

Roger Nilsson:

– I vår lilla bransch vet alla världen över vilka vi är. Vi kallas ofta för stonerlegendarer på affischer och på nätet. Vi har ett starkt varumärke, har släppt åtta plattor, står för något. Sådant lockar bolagen. De stora banden dör ut och håller man ut och kämpar på så kommer det öppnas upp möjligheter.

Arbetsseger

Klockan är 21.16. Spelningen är över. Så när som på att Magnus Ekwalls mikrofon packade ihop redan efter ett par låtar har det gått bra. Det är alla överens om.

– Jag vet inte vad som hände. Till slut fick jag tejpa ihop micken.

Underworld var relativt välfyllt under spelningen. Roger Nilsson är nöjd att publiken tog sig ner för trappan, fram till scenen.

– Det var en arbetsseger. Som när IK Oskarshamn slår Linköping med 3–2 efter att ha avgjort på ett skitmål i slutet.

– Bättre än jag hade förväntat mig. Jag trodde inte att Londonpubliken skulle vara med så som den var, säger Jolle Atlagic.

– Att vi fick en Londonpublik att sjunga bonnig allsång på Stone believer, det gillar man ju. Det var inget 100-gig, men fan 81,5. Man är sliten nu, säger Magnus Ekwall.

Roger Nilsson:

– Det fanns långt gångna planer, det var riktigt nära, på att vi skulle göra en tio spelningar lång Sverigeturné med D-A-D i direkt anslutning den här turnén. Just nu är jag är rätt glad att det sprack.

Återförening med legendaren

Nebula ska just gå på scenen. En aftonspattig Eddie Glass får syn på Magnus Ekwalls megafon.

– Får jag låna den?

– Javisst, bara ta den du, jag snodde den från rektorn på min förra skola, säger Magnus Ekwall och skrattar.

Logedörren öppnas. En rocklegendar avlöser en annan. In kommer Bill Steer. Mannen som bildade, och fortfarande är medlem i, Carcass och tidigare var gitarrist i Napalm Death. Två legendariska band.

Han ses allmänt som en av pionjärerna inom musikstilarna grindcore och death metal.

För drygt 15 år sedan spelade han tillsammans med Jolle Atlagic och Roger Nilsson i brittiska bandet Firebird.

Kontakten har hållits, nu återförenas trion över en trio Newcastle Brown Ales.

– Tjena grabbar, vad kul att se er, säger Steer och slår sig ner. Vad bra ni var. Ni låter bättre än någonsin. Sedan måste jag säga att jag är väldigt imponerad av sångaren. Jag har inte hört honom på många år, men, wow – vilken otrolig röst, säger Bill Steer.

Besök av legendaren. Bill Steer, death metal-pionjären från Carcas och Napalm Death hälsar på i logen efter spelningen. För drygt 15 år sedan spelade han tillsammans med The Quill-duon Jolle Atlagic och Roger Nilsson i brittiska bandet Firebird.
Foto: Mikael Eklund
Besök av legendaren. Bill Steer, death metal-pionjären från Carcas och Napalm Death hälsar på i logen efter spelningen. För drygt 15 år sedan spelade han tillsammans med The Quill-duon Jolle Atlagic och Roger Nilsson i brittiska bandet Firebird.

Faktum är att Magnus Ekwalls rockröst är välkänd, omtalad och hyllad i branschen.

2015 hade han exempelvis en stor roll när rockoperan The Theater Equation sattes den upp i Rotterdam. Huvudrollsinnehavare var James LaBrie, till vardags sångare i klassiska bandet Dream Theater.

– James LaBrie är en suverän sångare, men Magnus sjöng fullständigt skiten ur honom där. Jag blev stolt och tänkte: ”Det där är vår sångare, det”. Han sjunger nåt så vansinnigt bra, säger Roger Nilsson.

Magnus Ekwall har genom åren fått en uppsjö av erbjudanden om att sjunga i andra band. I princip har det alltid blivit nobben.

Senast i raden att få ett Ekwallnej var svenska hårdrocksbandet 220 Volt. Tidigare har exempelvis förre Scorpionsmedlemmen Michael Schenker och hans Michael Schenker Group (MSG) fått nobben.

– Många av erbjudandena jag får är i den klassiska heavy metal-genren. Jag orkar inte när det blir för mycket metal. Jag vill ha mer flum, säger The Quill-sångaren.

Fattar du hur bra du sjunger?

– Jag är ju inte dum i huvudet. Jag vet att jag kan sjunga, jag vet vad jag kan. Jag får mycket erbjudanden. Exempelvis om en fortsättning på den här rockoperan. Det ligger jättemycket pengar i det. Den har fans över hela världen, men jag tackar nej. Jag orkar inte.

Du grämer dig inte över alla möjligheter som går dig förbi?

– Nä, faktiskt inte. Det är så mycket jobb när du kommer upp på den där nivån. Så mycket press. Jag har alltid haft svårt att komma ihåg och repa in texter. Inte ens det jag själv skriver kommer jag ihåg. Den här rockoperan var fysiskt krävande, man måste vara i toppform. När jag var ute och sprang sista veckan inför att den skulle sättas upp, så gick det så långt att jag hoppades att jag skulle snubbla och bryta benet.

För att slippa?

– Ja, bara för att slippa hela skiten.

Efterfesten

Nebula spelar nästan en och en halv timme. The Quill-medlemmarna ömsom kikar på konserten, ömsom slappar i logen.

Det är mycket folk i lokalen nu. Eddie Glass fixar, trots att det kanske inte kändes så på förhand, biffen och ror spelningen i land.

Sångaren Magnus Ekwall poserar med engelska fans efter spelningen. Flera har åkt långväga för att se Mönsteråskvartetten.
Foto: Mikael Eklund
Sångaren Magnus Ekwall poserar med engelska fans efter spelningen. Flera har åkt långväga för att se Mönsteråskvartetten.

I The Quill-lägret börjar det ryktas om efterfest.

– Vi är inbjudna till en tatueringsstudio. De som driver den gillar oss, jag fick visitkorten, säger Christian Carlsson, som även har varit ute vid merchandisebordet och träffat två fans som rest en och en halv timme enkel resa från söder om London.

Enbart för att se The Quill.

– De sa att de hade väntat flera år på att få se oss. Nu fick de chansen. De började prata om favoritlåtar och texter och bjöd mig på en öl.

Hur känns sådant?

– Det är en märklig känsla, svårt att ta in. Helt surrealistiskt. Här kommer jag, resursläraren i Högsby, och så kommer det fram två killar i London och är eld och lågor och säger att de har längtat i flera år efter att se oss.

Roger Nilsson:

– Det är roligt att se att det här intresset finns, att det kommer folk, att de åker långt för att se oss. Vi har ett fan i Tyskland som ser det mesta. Hon heter Kayuri och är japanska, men bor i Tyskland. Den här turnén har hon följt oss och sett fyra eller fem spelningar. Hon var över i USA och såg oss när vi spelade där.

– Med lite innanför västen lovade jag henne att hon står på gästlistan resten av sitt liv. Det var okej, va? säger Jolle Atlagic.

The Quills närtidsplan består av att under hösten och vintern spela in en ny skiva. Därefter ska den nästa år tas på rejäl turné.

– Vi har redan nu två, tre festivaler bokade till sommaren, säger Roger Nilsson.

Teskedsgummanfasen

Ölen i logen är slut. Måndagsnattspartajet i tatueringsstudion lockar. Problemet är att Underworld inte öppnar förrän sent på tisdagseftermiddagen. The Quill – som har 160 hemmil, inklusive ett par färjeresor, att avverka – ska ge sig av från London i höjd med att tuppen slår upp ögonen.

Instrument och utrustning kan inte vara kvar över natten, utan måste fraktas till hotellet.

De initialt vidlyftiga sista gigget-efterfestplanerna går successivt i genom en Teskedsgummanfas. De krymper.

– Vi får nog skippa tatueringsstudion, va? säger Roger Nilsson.

Bussen börjar i stället, lite motvilligt och enligt modellen pop-Tetris, lastas ute på Greenland Road.

– Första dagen fick vi knappt igen dörrarna. Vi har blivit bättre och bättre på att packa, säger Magnus Ekwall.

Under den millimeterprecisa minibusstuvningsproceduren glider diskussionen in på ett ämne som sitter som en liten tagg i delar av The Quill-ensemblen.

– Varför har inte vi fått kulturstipendiet i Mönsterås? Det är fan otroligt. De fattar inte vilken reklam vi gör för Mönsterås både i Sverige och ute i världen. Men man måste väl knyppla eller måla porslin eller vara Mönsterås Bluesband för att få det, säger Jolle Atlagic syrligt.

– Äh, jag vill ändå inte ha det, även om vi skulle få det, säger Magnus Ekwall.

Roger Nilsson försöker sig på en semiseriös analys i ämnet uteblivet kulturstipendium.

– Inte för att det är jätteviktigt för oss, men det hade varit kul att få någon form av uppmärksamhet och uppskattning från kommunen. Vi har varit ute och spelat så länge – både i Sverige och utomlands – och nästan alltid när det skrivs om oss så nämns Mönsterås. Det är som att bara för att man spelar hårdrock så får man inte stå i finrummet.

Festen är över

Bussen är färdigpackad, glamouren lika med noll. Klockan har med marginal passerat midnatt. Det har snart gått ett dygn sedan väckarklockan ringde på hotellet i Haag.

Hotellet, där de fortfarande inte hunnit checka in, ska hittas. Därefter väntar en speeddejt med John Blund innan den nästan två dygn långa hemresan kan påbörjas.

Ännu en dag, vecka och turné i rockens tjänst lider mot sitt slut.

Ser ni slutet för The Quill som band?

– Nä. Vi kommer nog hålla på så länge vi kan stå upp. Vi brukar skoja om det, att nästa turné måste vi ha en större buss för att få plats med rullatorerna, säger Christian Carlsson.

Jolle Atlagic målar upp en bild av ett behagligt kall.

– Många tror att det här med att spela i band är en övergångsgrej, något man gör på fritidsgården och växer i från. Så är det inte. Det är klart att man kan bli trött på att harva, men när det kommer över mig tänker jag på alla bra och roliga grejer som hänt och kommer att hända.

Innan han hoppar in i minibussen slänger Atlagic med håret i en nattlig headbang och säger med emfas:

– Det här är skitviktigt för mig, det är en del av mitt liv. Det finns liksom inga alternativ. Jag vill aldrig sluta. Om tio år kommer ni vara här i London och följa oss igen. Fast på ett lite större ställe. Jag lovar.

Fakta

The Quill om...

...den galna listan:

– Jag får en hel del hårdrockstidningar hemskickade. En dag för några år sedan damp Burrn, Japans största hårdrockstidning, ner i brevlådan. De hade en lista över världens bästa basister. Steve Harris i Iron Maiden var etta, Robert Trujillo i Metallica tvåa. Och så såg jag mitt namn där. Jag var på plats 19. Just bakom John Paul Jones i Led Zeppelin och på platsen före Gene Simmons i Kiss. Mina två husgudar. Den där listan är fortfarande helt surrealistisk, säger Roger Nilsson.

...hur låtarna kommer till:

– Jag skriver alla melodier och texter. Chrille och Jolle kommer med riffidér och melodislingor. Sedan arrangerar vi fram låtarna alla fyra, säger Magnus Ekwall.

– Mange är väldigt hemlig med texterna. Han har teman för varje skiva. Någon gång var det astrologitema, den senaste handlade om hans liv i någon mening, tror jag. Men jag vet inte riktigt. Texterna är jätteviktiga för honom, han säger inte ens till oss vad de handlar om. Det är fritt för tolkning, säger Roger Nilsson.

...stolthet:

– Jag bryr mig inte så mycket vad andra tycker egentligen. Däremot tycker jag det är kul att min dotter, som är 15 år, tycker att hon har en cool pappa. Hennes kompisar säger: ”Ska han spela på Sweden Rock i år igen?”. Våra barn har varit med på hela resan med The Quill och när de sträcker på ryggen över att vi spelar i det här bandet. Då blir jag stolt”, säger Jolle Atlagic.

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.