Gymnasielagen urholkar tilliten till politiken
Gymnasielagen, som trädde i kraft i somras, har blivit en dyr affär för Sveriges kommuner. En kartläggning visar att 75 procent av kommunerna inte kommer att klara budget 2018 – till stor del på grund av kostnader för ekonomiskt bistånd till nyanlända och kostnader för ensamkommande, skriver Sveriges kommuner och landsting (SKL) till regeringen.
Statens ersättning till kommunerna är för låg i förhållande till de många insatser som krävs för ensamkommande som inte sällan lider av psykiska problem och missbruk. Dessutom saknar de ofta både bostad och försörjning.
Den ersättning de är berättigade till via CSN, ifall de studerar, uppgår inte till mycket. Att jobba för att få ihop brödfödan blir svårt ifall de studerar på heltid. Då blir det ofta upp till kommunens socialtjänst att ta ansvar för deras försörjning, något som SKL varnade för innan lagen röstades igenom. Men ekonomiskt bistånd ska vara en nödlösning, inte en varaktig försörjning.
Självklart ska människor inte förvisas till en tillvaro där de behöver sova på gatan eller svälta. Men det är magstarkt att den som ursprungligen nekades uppehållstillstånd i Sverige, på grund av att vederbörande saknade asylskäl, får ta del av välfärdsförmåner.
Vissa kommuner har ordnat boenden åt gruppen. Andra har gett stöd till frivilligorganisationer för att lösa bostadsproblemet. Det är en lösning på ett praktiskt problem, men det är principiellt tveksamt. Alla kommuninvånare bör behandlas lika, men hade andra behövande fått samma behandling? Eller krävs det att gruppen har starka förespråkare som opinionsbildar för deras sak?
Gymnasielagen prövar onekligen förtroendet för både svensk migrationspolitik och de politiker som drev igenom den mot bättre vetande.
