Annons

”Fröken Island” skrapar mest på ytan

”Fröken Island” är en förutsägbar historia med blek huvudperson. Men porträtten av bifigurerna är fint gestaltade, tycker recensenten Annika Wall.
bokrecension • Publicerad 9 september 2019
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Auður Ava Ólafsdóttirs förra roman ”Ärr” vann Nordiska Rådets litteraturpris 2018.
Auður Ava Ólafsdóttirs förra roman ”Ärr” vann Nordiska Rådets litteraturpris 2018.Foto: Nemo Perier Stefanovitch

Fröken Island

Roman

Författare: Auður Ava Ólafsdóttir

Översättning: Arvid Nordh

Förlag: Weyler

Auður Ava Ólafsdóttirs förra roman ”Ärr” vann Nordiska Rådets litteraturpris 2018. Därför har jag också höga förväntningar på Ólafsdóttirs nya roman ”Fröken Island”. Men tyvärr blir jag besviken.

Fröken Island utspelar sig på 1960-talet. Den unga kvinnan Hekla vill bli författare, och flyttar därför till Reykjavik från en avlägsen by. Men på 1960-talet förväntas inte kvinnor vilja bli något annat än skönhetsdrottningar, fruar eller mödrar och Hekla möter därför motstånd. Hon blir publicerad i några tidskrifter under pseudonym, men under eget namn får hon inte sitt manus antaget. Borde hon inte istället söka till Fröken Island, hon som är så vacker?

”Hekla är dessutom en ovanligt blek figur för att vara en huvudperson i en roman.”
Annons

Fröken Island är en fin, men tyvärr lite tråkig och förutsägbar historia med förutsägbart varierat persongalleri: Här finns en avlägsen far, en homosexuell vän, en hemmafru med småbarn som drömmer om att bli något annat, män som nyper kvinnor i rumpor, en poet som inte kan skriva. Hekla är dessutom en ovanligt blek figur för att vara en huvudperson i en roman. Det är som att hon finns i berättelsen enbart för att Ólafsdóttir ska kunna spegla de övriga figurerna mot henne.

Det som stannar kvar hos mig är istället porträtten av bifigurerna, till exempel den homosexuelle Davið Jón John Johnsson, som hellre vill sy kläder än jobba på fiskebåt, och hemmafrun Ísey, som bara går och väntar på att hennes man ska komma hem. Först i gestaltningen av dem kommer Ólafsdóttirs prosa till sin fulla rätt.

Annika WallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons