Försvara officerarnas röster
Sverige är förhållandevist unikt som demokratisk stat såtillvida att officerare har rätt att organisera sig, yttra sig politiskt och även ta uppdrag som förtroendevalda, skriver Försvarsmaktens tidigare informationsdirektör Lagersten i en mycket intressant artikel i Tidskrift för Sjöväsendet.
Offentliga tjänstemän ska å ena sidan fullgöra politiskt fattade beslut och myndigheter har en lojalitetsplikt gentemot regeringen, samtidigt har tjänstemännen meddelandeskydd, rätten att anonymt lämna uppgifter till media för publicering om missförhållanden och inget hindrar tjänstemän att själva agera politiskt. Officerare som lojalt ska vara statens förlängda arm omfattas i många stater av restriktioner när det gäller politiskt deltagande.
Den svenska modellen med dess välkomnande av att också militär personal hörs i det offentliga samtalet bygger på utgångspunkten att också deras röster bidrar till att stärka öppenheten kring försvaret och genom sakkunskaper skapa en mer upplyst debatt kring säkerhetspolitik och militär förmåga. Interna missförhållanden avslöjas återkommande i medier vilket för övrigt rimligen leder till en bättre försvarsförmåga.
Debatten har inte lyst med sin frånvaro. Lagersten uppmärksammar framför allt kritiken mot statsminister Olof Palme från u-båtsofficerare1985 som berörde dåvarande regeringens säkerhetspolitiska bedömningar. Deras kritik låg sedan till grund om allehanda konspirationsteorier om flottans inblandning i det ouppklarade mordet 1986 på Palme. Officerarnas yttrande- och kritikrätt kan ses som en exponent av den svenska modellen. Även symbolerna för makten och staten –bärarna av uniform - har yttranderätt som alla andra. Det nya under senare år är att även om meddelarskydd utvidgats för anställda i välfärdsföretag som bedrivs via skattefinansiering går trenden mot att pressavdelningar och kommunikationspolicies styr informationen från myndigheter. Den modell som tidigt garanterade den enskildes rättigheter är numera överförs till myndigheterna.
Det blir allt vanligare att myndigheterna som sådana yttrar sig om budgetförslag eller föreslår politiska åtgärder.
Myndigheterna arbetar självständigt i lagtolkning, men har i övrigt lydnadsplikt gentemot regeringen. Det traditionella är att myndigheten i budgetäskanden och i remissvar till regeringen framför synpunkter på anslag eller om ny lagstiftning är befogad. För försvarets vidkommande är det också praxis att överbefälhavaren ger sin bild av försvarsmaktens ekonomi vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen. Att myndigheter i övrigt söker påverka regeringen eller opinionen är bakvänt – regeringen styr riket och myndigheterna ska tjäna folket.
Mot övergångsregeringens budget riktade flera myndigheter kritik. Det skedde i sen speciell situation eftersom ministären inte ansåg att den hade rätt att fatta mer politiska beslut. Nu uppmärksammas bland andra Arbetsförmedlingen och Naturvårdsverket som påstås varna för alliansbudgeten. Även en myndighet måste räkna på konsekvenser av en budget.
Men helt klart finns en tendens mot att kritikrätten mer och mer betraktas som tillhörandes myndighetens företrädare och inte de enskilda tjänstemännen. Det går stick i stäv med den modell som ska värnas, hedras och bejakas. Försvara officerarnas kritikrätt, men se samtidigt upp för myndigheter som opinionsbildar mot medborgarna eller söker påverka den regering som styr riket.
