Kultur

Filmberättelse i bokform

Bokrecension Artikeln publicerades
Richard Hobert.
Foto: Bokfabriken
Richard Hobert.

Roman

Fågelfångarens son

Författare: Richard Hobert

Förlag: Bokfabriken

Visa mer...

I filmregissören Richard Hoberts "Fågelfångarens son" – som baserats på en verklig händelse – måste Esmar skaffa sig en legitim arvtagare, en son, för att kunna behålla gården. Recensenten Andrés Stoopendaal har läst en underhållande, men endimensionell debutroman.

"Hur i helvete kan du göra så mot oss?!" skriker fågelfångaren Esmar rakt upp mot himlen efter att hustrun Johanna just framfött deras tredje barn. Även denna gång blev det en flicka. Vilket kanske inte hade varit ett problem om det inte vore för att Esmar, enligt färöisk lag, nu riskerar att förlora sitt markarrende. Inom ett år måste han få en son.

På 1890-talet var livsvillkoren uppenbarligen hårda för enkla människor på Färöarna, och det är här Richard Hoberts historia utspelar sig. Eftersom Esmar och Johanna inte vågar lita på slumpen ännu en gång tar de hjälp av värdshusvärdinnan Livia för att i hemlighet hitta en främmande karl som möjligen har större chans att förse hustrun med ett gossebarn.

De enas motvilligt om en fransk sjökapten, och efter nio månader föds en pojke som får namnet Frans, efter François (som ju betyder fransk). Under åren som följer sprids illvilliga rykten om Frans verkliga ursprung. Men att säga mer än så om handlingen vore nog att i onödan avslöja för mycket.

Om ”Fågelfångarens son” kommer att fungera som film återstår att se

Under läsningen slår det mig hur välskriven Hoberts debutroman är. Det rör sig om en enkel, rak och närmast klassisk story. Samtidigt kan jag inte låta bli att fantisera om hur det hela ska fungera på filmduken. På bokomslaget står det: "Romanen bakom storfilmen!" Men filmen har premiär först våren 2019. Om "Fågelfångarens son" kommer att fungera som film återstår att se.

För den som kommer ihåg Hoberts medeltidsdrama "Tre solar" så finns det trots allt skäl att ana oråd, även om regissören sedan dess haft flera publikframgångar. "Tre solar" dömdes ut som en kalkonfilm av pressen. I biosalongen skrattade publiken åt trailern. Allt var fel. Regin, agerandet, kostymen – perukerna.

Utan hundraprocentig fingertoppskänsla är det nog svårt att göra historisk film. Medeltidsmänniskor kan ju inte tala som folk på dagens Södermalm. Saker måste klaffa. Det får inte bli anakronistiskt. I själva romanen kan jag tack och lov inte se några tecken på att Hobert skulle vara ute och cykla i den bemärkelsen. Förutom, möjligen, när Johanna tänker om sin oroliga man att denne behöver "ensamtid".

"Ensamtid" är ett ord som enligt min mening konnoterar individualism och hektisk postindustriell samtid; man har många bollar i luften, karriär och familj; man behöver ensamtid för att finna sig själv. Men det är också den enda språkinvändning jag har när det kommer till Hoberts debut. Jag håller hur som helst tummarna för att filmen blir ett lika habilt hantverk som romanen.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.