Enastående helkväll i Selma Lagerlöfs sällskap

Det var passion och kärlek, men också vrede, sorg och skam. Kulturjournalisten Ulrika Knutson från Kalmar inledde kvällen med en lysande föreläsning om den "stressade och argsinta" Selma Lagerlöf. Hon gav, bland annat med hjälp av citat ur brev som författaren skrev till sina båda fruar, Sophie Elkan och Valborg Olander, en nyanserad bild av den stora författaren, som tidigt upptäckte geniet inom sig men fick kämpa hårt mot dåtidens patriarkala kvinnosyn, inte minst mot sin egen älskade pappas åsikter, för att få ägna sig åt det hon ville - att skriva.

Men vreden och frustrationen över kvinnors ofrihet blev också Selma Lagerlöfs starkaste drivkraft, både i författarskapet och i kampen för kvinnors rättigheter. Samtidigt kom hon hela livet att ha dåligt samvete för att hon lämnade barndomshemmet Mårbacka och "svek" sin med åren gravt alkoholiserade far.

- Det dåliga samvetet ekar i Kejsarn av Portugallien, där kejsarns prostituerade dotter Klara-Gulla kan ses som en metafor för författarskapet, förklarade Ulrika Knutsson.

De samtida diktarbrödernas kritik var inte heller nådig mot den den lilla låghalta skolmamsellen (hon hade en medfödd höftskada) som blev kändis när hon gick och vann tidningen Iduns tävling med ett första utkast till Gösta Berlings saga.

Men Selma fick sin revansch. Hon blev inte bara rik och berömd, när hon förnyade romankonsten med verk som Gösta Berlings saga, Jerusalem, Herr Arnes penningar och Löwensköldska ringen. Hon skrev världens mest kända svenska bok, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Hon blev den första kvinnan i Svenska Akademien och den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur, det senare till Verner von Heidenstams förtret. Han var hennes värsta konkurrent.

- Selma Lagerlöfs framgång var så enorm att hennes manliga kollegor var tvungna att förklara bort den, sa Ulrika Knutson.

En som däremot tidigt såg den unga Selmas storhet var Gustaf Fröding, Han beskrev hennes författarstil som en "symfoni där alla toner stämmer". Selma Lagerlöf älskade honom på håll, efter att ha drabbats av hans blåa, genomskådande blick en enda gång, och han fick ge gestalt åt flera av hennes romafigurer, bland annat Gösta Berling och Gunnar Hede i En herrgårdssägen.

Efter pausen fick publiken på teaterns fullsatta parkett möta Selma Lagerlöf "livs levande" i dramatikern Margareta Skantzes passionerade hyllning till henne, monologen Selmas samlade vrede. Skådespelaren Görel Crona gestaltade en Selma med stort hjärta, men också mycket smärta och svärta.

Även här är det en arg Selma vi får lära känna. Hennes vrede mot ett oförsonligt patriarkat känns för övrigt skrämmande aktuell.

Men Görel Crona ger också en gripande och imponerande bild av den passionerade och orädda författaren som utforskar och utmanar sitt eget inre mörker. Liksom av den belästa kvinnan och engagerade samhällsdebattören, som bland annat kämpar för kvinnors rösträtt. Vi möter också den moderna företagaren som driver och bygger till sitt älskade Mårbacka, som hon efter framgången med Nils Holgerssons Underbara resa genom Sverige lyckats köpa tillbaka efter faderns konkurs.

Margareta Skantze gör liksom Ulrika Knutsson upp med den förminskande och nedlåtande bilden av Selma som folklig, naiv sagotant, en etikett som hon fått inte bara av sina samtida diktarbröder utan även av sentida manliga författarkollegor.

Genom Görel Cronas känsliga gestaltning kommer vi nära människan bakom författaren. Vi lär känna hennes storhet men också de svagheter och rädslor som gör ikonen mänsklig. Allt från äregirighet till ormskräck och enorm tandläkarskräck. Men även den starka rädslan för att förlora någon av sina älskade "fruar", som båda var oerhört svartsjuka på varandra och "tävlade om att vara högsta hönset på Selmas pinne". En annan svaghet var det Selma Lagerlöf själv kallade sin feghet när hon till exempel inte vågade gå i polemik i pressen för att försvara sin väninna Ida Bäckmans sågade bok om Fröding. "Att inlåta sig med pressen är som att leka med en huggorm", förklarade hon.

Skrivkrampen och depressionen som hindrade henne från att aktivt delta i fredskampen under första världskriget, gav henne också dåligt samvete, liksom alla brev från de många fansen som hon till slut inte orkade svara på. Hon längtade efter skrivro.

– Endast när jag skriver är jag fri, förklarade hon.

Görel Crona fick suverän hjälp på scenen av Anna Boman Hald och Sabina Agnas, som inte bara skapade ett stämningsfullt mellanspel med musik av olika tiders tonsättare utan också förstärkte den fina monologen.

Tillsammans bjöd Ulrika Knutson, Görel Crona och de båda musikerna på en enastående helkväll i sällskap med människan bakom "nationalhelgonet" Selma Lagerlöf.