Fåfäng dröm om mittenregering

Det första var att Stefan Löfven förlorade stort. Löfven har därmed inom loppet av tre månader röstats bort från statsministerposten, genomfört en sondering som inte ledde någonvart och i en omröstning fått en stor majoritet av riksdagen emot sig.

Detta är ett definitivt underkännande av en partiledare som har gjort det till en profilfråga att avveckla den ”fördummande blockpolitiken”. Viljan är eventuellt äkta men förmågan saknas. Löfven saknar kapacitet att skapa förtroende i borgerliga partier och att förhandla fram hållbara kompromisser.

Eftersom båda egenskaperna krävs nu och framgent kommer förr eller senare frågan om hans ledarskap att väckas.

Det andra beskedet var att den politiska mitten inte existerar annat än som dröm och retorisk konstruktion. Jan Björklund beklagade i sitt anförande att ”mittenregeringen” bestående av hans eget parti, Centern, Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte hade kommit till stånd - men sa i samma anförande att S och MP hade behövt genomföra mycket kraftiga förändringar av sin politik för att samarbete skulle ha blivit aktuellt.

Det finns med andra ord inget politiskt samförstånd att bygga på. Det enda partierna har gemensamt är att de prioriterar att hålla SD och Vänsterpartiet borta från inflytande. Det håller inte som grund för en reforminriktad regering och knappt för någon regering överhuvudtaget.

Det tredje beskedet var att Vänsterpartiet avstod från att rösta ja till Stefan Löfven. Socialdemokraternas partiledare saknar därmed stöd inte bara från Centern och Liberalerna utan också inom sitt eget block.

Och det har sin förklaring. Den konstellation som Löfven förhandlade om med Lööf och Björklund var osannolik från första början, eftersom den byggde på att utestänga Vänsterpartiet från inflytande över budgeten. Detta var ett uttryckligt syfte från de liberala partiernas sida.

Samtidigt får inte Vänsterpartiet rösta nej i statsministeromröstningen, eftersom det då bildas en majoritet mot Löfven. Som Vänsterpartiet klargjorde i fredagens omröstning kommer de inte att stödja en regering som syftar till att hålla dem själva borta från inflytande, och konstigt vore det annars.

Om Socialdemokraterna hade gått Centern till mötes i frågor om arbetsrätt och hyressättning, hade Vänsterpartiet närmast varit tvingade att rösta nej.

Till sist kom ett nedslående besked om Liberalernas hälsa. Partiet röstade nej till Stefan Löfven som statsminister, efter att under några veckor ha lekt med tanken att släppa fram en S-regering.

Till skillnad från Centern ansåg dock inte Liberalernas partiledare Jan Björklund att Socialdemokraterna hade gett enbart skambud i förhandlingarna. ”Hade det funnits en uppgörelse med alla fyra partier, så hade vi släppt fram Stefan Löfven. Många såg ju att mycket av Liberalernas valmanifest var uppfyllt”, sa Björklund efter omröstningen. Liberalernas partiråd hann dock aldrig ta ställning till överenskommelsen eftersom Centern hann säga nej först.

Men här är det något som inte stämmer. Liberalerna är ett eget parti och inte tvingade att agera parallellt med Centern hela tiden. Anser Björklund att Löfven kan driva liberal reformpolitik, och att partiet har bytt statsministerkandidat från Kristersson, bör denna åsikt också framföras genom röstande. Regeringsbildningen är nog komplicerad utan att ett parti plötsligt börjar rösta mot sin övertygelse.