Drömmen är att äga en villa
Hela den bostadspolitiska diskussionen är sedan flera år inriktat på att bygga nya hyresrätter i (stor)städerna via till exempel statliga subventioner. Debatten kan tyckas vara något snedvriden eftersom drygt hälften av den svenska befolkningen bor i villa, det som i statistiken kallas småhus, vilket är en boendeform som nästan aldrig nämns. Utom då i negativ bemärkelse. Villaområden omtalas i negativa termer som ”villamattor” och som problematiska att förena med kollektivtrafik. Och villan hör inte den storstadsurbana livsstilen till, den grupp som stått i politikens centrum under flera år.
Om landets unga får välja är det emellertid inte hyresrätten som är drömmen utan villan. Enligt en undersökning från Boinstitutet vill 40 procent bo i villa och 30 procent i bostadsrätt. Färre än två av tio vill bo i den av politikerna favoriserade hyresrätten.
Det är resultat som bekräftar bilden av en ”Generation ordning”, en uppväxande generation som värdesätter familjeliv och icke-materiella värden, och som stämmer överens med empiri. Författaren och debattören Markus Uvell visade i Göteborgs-Posten i går att Stockholm har en nettoutflyttning av barn. Det är barnfamiljerna som flyttar ut, från hyresrätten, stressen och den sociala oron till den egna villan och lugnet i kranskommunen eller på landsbygden.
Det sägs att inflyttarna till staden tog med sig gården när de lämnade landet. Därför har villan haft en så stark ställning i vår kultur. Och det politiska engagemanget för att fler ska få möjlighet att bo i villa har historiskt varit mycket starkt.
För högerledaren Jarl Hjalmarson var villan på 1950-talet en symbol för det goda livet. I hans alternativa samhällsvision - ägardemokratin- skulle staten gynna familjens sparande till det egna hemmet.
Villaägandet sågs inte bara som i dag ofta i de i privatekonomiska tidningarna i termer av ekonomi och värdeökning utan framför allt lade det grunden till en ”familjelivets renässans”. Dessutom, menade Jarl Hjalmarsson, skulle småhusägandet förstärka medborgaranda och samhällsengagemang. Och från denna tid kan rötterna till både det unikt starka svenska aktieägandet och den ilskna aversionen mot den fastighetsskatt som utmanar egnahemstanken spåras samtidigt som villan för ekonomer betraktats som ett en skattebas som inte flyttar och av samhällsplanerare som något otidsenligt när man kan förtäta och modernisera.
De ungas val och drömmar som Boinstitutet sammanfattar är lika med en rejäl bakläxa för bostadspolitiken. Men det är också en större signal om att andra livsstilar än det urbana singellivet i storstaden som så länge tilldragit sig det politiska intresset lockar det uppväxande släktet.
