Det är 2018 nu – deckargubben är döende
Det är en svår tid för den arketypiske deckarmannen. Den moderna mordhistoriens hjältar rör sig allt längre bort från det manliga geniet i tweed. Rust Cole i ”True detective”, Millennium-seriens Lisbeth Salander och Camille Preaker i Gillian Flynns ”Vassa föremål” är alla oberäkneliga protagonister som brottas lika mycket med sina egna problem som med brotten de löser. Till och med Sherlock Holmes är en sexuellt ambivalent, missbrukande strulputte i Benedict Cumberbatchs nytolkning. Finns det fortfarande plats för en trulig cis-man nära pensionen som knäcker mordgåtor över ett glas rött och Mahlers femma?
Jo då, i norra Yorkshire står tydligen tiden stilla.
I det gröna grevskapet har Kommissarie Alan Banks löst mord i 25 romaner skrivna under tre decennier. Peter Robinsons böcker har också blivit en populär tv-serie. När den lades ner efter fem säsonger motiverade brittiska ITV beslutet med att de ständigt måste förnya sig. Kanske retade det upp Robinson, för i ”Oförsiktig kärlek” låter han sin kommissarie bli närmast reaktionär.
”Peter Robinson låter Banks beskriva detaljer i de kvinnliga figurernas utseende och bestämma hur attraktiva de är.”
Intrigen är tunn och vecklas ut långsamt utan överraskningar. Två unga kvinnor och en äldre förmögen man hittas döda och knyts samman genom en misstänkt kopplerihärva – för övrigt ett scenario som gör titeln helt irrelevant och rätt osmaklig. Att den händelsefattiga historien är utspridd över 350 sidor ger utrymme för många sidospår i Banks inre monolog. Robinson tar främst chansen att droppa otaliga gubbkreddiga musikreferenser, men är också noga med att låta Banks beskriva detaljer i de kvinnliga figurernas utseende och bestämma hur attraktiva de är.
Robinson introducerar också en ny figur till sitt Yorkshire: den undersköna och begåvade konstnären Zelda från Moldavien, räddad från ett helvete i prostitution av polisen Annie Cabbots far. Det skiljer över fyrtio år mellan dem, men genom Banks ögon lär Robinson oss att denna fantasi är helt rimlig, till och med ”en uppfriskande näsknäpp mot de som har invändningar mot förhållanden mellan äldre män och yngre kvinnor”. Annie Cabbot är mer kritisk, men inser snabbt att det bara beror på att hon själv är singel. Typiskt bittra tjejer!
Den oförställda gubbigheten stör kanske inte Robinsons många hängivna fans, men inte ens de kan se ”Oförsiktig kärlek” som mer än ett mellanavsnitt i Banks-serien. Däremot kittlas de säkert av att Banks och Cabbots nemesis Philip Keane återvänder här, något som bygger upp för en rejäl slutfajt i nästa bok. Jag skulle inte protestera om Kommissarie Banks får dra sin sista trötta suck där.
