Den yttersta ensamheten

Ledare ,

Allt färre deltar på begravningar i Sverige. Det speglar baksidorna av såväl extrem individualism som av en långt gången ensamhetskultur.

Allhelgonahelgen utvecklas till en allt viktigare högtid. Lyktorna på kyrkogårdarna lyser upp höstmörkret. Familjer samlas för att minnas.

På Allhelgona tänds ljusen. Men samtidigt minskar antalet besökare på begravningar.
Foto: Fredrik Sandberg / TT
På Allhelgona tänds ljusen. Men samtidigt minskar antalet besökare på begravningar.

Men det finns en stark motbild till folkvandringen till kyrkogårdarna, till välfyllda gudstjänster och till gemenskap över generationsgränser.

Fakta visar på en annan utveckling när det gäller hur döden och livet uppmärksammas i Sverige.

På en vanlig begravning samlas i medeltal numera 23 personer för att ta avsked. Så sent som 1999 kom det dubbelt så många på jordfästningen.

I grannlandet Norge som är mer präglat av ideal som ”felleskap” och traditioner kommer 177 personer på en begravningsgudstjänst. Där samlas inte bara familj och släkt utan även grannar och forna arbetskamrater för att ta avsked.

Släkten följer alltså inte släktens gång.

Statistiken skrämmer. Omkring sju procent av begravningarna i Sverige sker utan någon ceremoni. Direktare kallas de på gravhumorns språk. Ibland kan de vara uttryck för den avlidnas sista önskan. De reflekterar emellertid också något annat. Ett undvikande. Ett sätt att slippa begravning och minnesstund. Ett sätt att förminska sina rötter och sitt sammanhang från anhörigas sida.

Siffrorna speglar ett flyktbeteende, trots ord om att sociala medier skulle ha gjort det lättare att i vår kultur förhålla oss till döden och livet. Begravningen är något som bara ska genomföras som någon teknikalitet. Helst på en fredag, Och helst utan att någon ska behöva avstå från betydligt trevligare aktiviteter. Jaget sätts i första rummet till och med när någon lämnat det jordiska livet.

På sikt multnar samhällskroppen. Sorg och saknad är svårare att hantera i ensamhet än i gemenskap med andra. Begravningsakten har också en uråldrig funktion. Den är av stor vikt för att en anhörig ska få insikt om att en människa är död och att det mesta kommer att förändras.

"Vi behöver stärka de riter som hjälper oss att göra döden både verklig och lika självklar som livet", som biskop emeritus Esbjörn Hagberg i Karlstads stift skrev tillsammans med Jonas Lindberg, enhetschef i Uppsala domkyrkoförsamling.

De nästan tomma begravningskyrkorna bör heller inte bara förklaras med urbanisering eller med det faktum att många idag bor längre bort från morföräldrar eller fastrar - de måste också förstås utifrån hur en svensk statsindividualism skapat ensamhet.

En politik som sett gemensamma institutioner - familjen, föreningen och församlingen - som exkluderande och utgått från att staten ska befria individen från de band som begränsar främjar naturligt nog inte mellanmänskliga relationer och de naturliga gemenskaperna stärks inte.

Statsindividualismen gjorde möjligen somliga starkare. Men många blev också mer ensamma. Så ensamma att de inte ens får ett värdigt avsked inför den sista vilan.

Det finns dock ljuspunkter även i Allhelgonamörkret. Frågan om ensamhet som länge setts som icke-politisk kommer långsamt in på den politiska dagordningen. I Storbritannien är det den konservativa premiärministern Theresa May som uppmärksammat ensamhetens nattsvarta konsekvenser, för människa och samhälle. I Sverige är det en politiker som kristdemokraternas Jakob Forssmed som noterat hur ensamma mår sämre psykiskt och fysiskt och som har presenterat politiska förslag för att stärka gemenskap.

Den dystra begravningsstatistiken borde få fler att upptäcka denna utveckling.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.