Annons

Återupptäckt roman om bitterljuv kärlek i 1920-talets Berlin

1940-talsberättelsen ”Madonna i päls” är en gåtfull och gripande roman, tycker recensenten ÅM Hellman.
bokrecension • Publicerad 13 november 2018
Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Den turkiska författaren Sabahattin Ali har fått nytt liv.
Den turkiska författaren Sabahattin Ali har fått nytt liv.Foto: Filiz Ali

”Madonna i päls” gavs ut 1943 av den turkiska författaren Sabahattin Ali, och glömdes snart bort. ”Det är en underbar tanke att allt som skapas har ett eget liv”, skriver Therese Bohman i förordet till denna återupptäckta roman om förlorad kärlek och brustna drömmar.

Romanen inleds med en ramberättelse, och jag undrar varför det är så sällan man numera ser detta stilgrepp, som så snyggt förbereder läsaren för en viss sorts läsning på samma sätt som man riktar en spotlight mot scenen. I inledningen av romanen möter vi en åldrad översättare som beskrivs som en ”dussinmänniska av den typ som inte väcker något intresse.” Men den namnlösa berättaren i ramberättelsen får en anteckningsbok som ger en helt annan bild av översättaren.

Annons

Historien som berättas i ”Madonna i päls” är skenbart enkel; den unge turken Raif skickas till Berlin på 1920-talet av sin far för att studera tvåltillverkning, men istället för att gå till fabriken, driver han omkring i staden. En dag hamnar han på ett galleri och där blir han betagen av ett självporträtt av en kvinna i päls. Raif återvänder gång på gång till galleriet alltmer fascinerad av porträttet, och en dag får han syn på henne på gatan.

Jag ska inte berätta mer om vad som händer. Denna, till omfånget ganska korta roman är både gåtfull och gripande. För en samtida läsare är det tydligt att romanen med sin laddade språkdräkt är skriven på 1900-talet. Ändå är den tidlös i sitt tema; lev och älska idag. Imorgon kan det ju som bekant vara försent.

ÅM Hellman
Annons
Annons
Annons
Annons