Annika Borg: Annika Borg: Vuxenvärlden får inte falla

En studie från Örebro universitet som presenterades för en dryg månad sedan visar samma mönster, likadant är det med internationella undersökningar. Unga uppvisar en mörk framtidssyn och brister i sin tilltro till vuxnas förmåga att hantera utvecklingen och vända den. De ungdomar som uppfattar att de kan engagera sig och har tilltro till vuxenvärlden uppges må bättre. Forskarna konstaterar att vuxenvärlden har ett ansvar för att lyfta klimatbördan från ungas axlar. Att unga människor känner oro, en del av dem en förlamande rädsla, för det klimathot som tidningssidor, nyhetsrapporteringar, sociala medier och bitvis även skolundervisningen fylls av är inte  att undra på.

Utan att på något sätt förringa det allvarliga tillståndet för vår planet, kan man konstatera att tonläget i offentligheten under stundom antar karaktären av domedagsprofetior.

För en tid sedan nåddes ett crescendo, som avslöjade att även vuxenvärlden har bristande tilltro – till sig själv. Det var när medierna fylldes av rubriker om en 15-årigflicka som efter en depression engagerat sig och startat en rörelse för att klimatstrejka.

I en av Sveriges största dagstidningar kunde man en enskild dag läsa om flickan i minst fyra tidningstexter (varav en av dem ett flersidigt reportage). Och på det viset har hårdexploateringen av henne fortsatt i offentligheten. Hyllningarna och exploateringen av flickans klimatångest avslöjar en vuxenvärld som signalerar att den förlorat kontrollen. Budskapet från vuxenvärlden blinkar tydligt: Vi har inte lösningarna, vi har inte styrkan och förmågan, utan det vilar på en ung människas axlar. Vuxenvärlden signalerar att den har kapitulerat och invaggar ­ungdomar – och tydligen även sig själv –  i tron att den engagerade flickans aktiviteter kommer att rädda klimatet och världen.

Med henne ska vändpunkten komma, den punkt som vuxna inte har förmått nå eller varit kapabla att finna.

Ungdomars engagemang är självklart värdefullt, intresse och inlevelse är omistliga ledsagare för en människas växt och utveckling. Men om ungdomars deltagande i samtidens stora frågor inte kan ske tryggt och i tillit till att vuxenvärlden trots allt har förmågan att hantera och ta ansvar för tillvaron, kommer unga människors ångest istället att byggas på. Om vuxna inte ens litar på sig själva, mot vilka ska då de unga generationerna kunna luta sig? Så, vad händer den dag unga engagerade människor, som haft svårigheter med sin oro, inser att det är svårt och komplext att vända utvecklingen?

Var finns de vuxna som då förmedlar det budskap vuxenvärlden är förpliktigad till i en tid som vår: ”Vi tar ansvar för dig och för planetens överlevnad”? Alla som arbetar med, skriver, undervisar, beslutar och förkunnar om klimatet behöver reflektera över vilka signaler de sänder ut. I vår samtid krävs att samhällets basinstitution, vi vuxna, står stadigt och sänder tydliga meddelanden om att det är vi som bär världen på våra axlar.

Annika Borg

Teol dr, skribent, präst och politiskt sakkunnig på stadsbyggnadsroteln (M) i Stockholms stadshus