Annika Borg: Postmodern politik, nej tack

Krönika Artikeln publicerades

Höstens kravlistor visar att det som var en sanning igår inte är det idag.

Partiledare med fullt legitima krav? Jonas Sjöstedt (V).
Foto: Jessica Gow/TT
Partiledare med fullt legitima krav? Jonas Sjöstedt (V).

Ur ett perspektiv kan man betrakta höstens bristande regeringsbildning som ett kvitto på ideologiernas död. Från en annan, men närliggande, utgångspunkt skulle definitionen av samtiden lyda som följer: Det postmoderna paradigmets triumf.

För låt vara att de olika skalor som används för att ringa in det politiska landskapet har visat att uppfattningar behöver mätas och definieras långt utöver ­- och med fler parametrar - än en höger-vänsterskala, men viss igenkännbar ordning på torpet speglar trots allt även GAL-TAN-skalan. Nu är det mer än bara torpet som vänts upp och ned.

Det har varit svårsmält också för den mest välvilligt inställde att förstå kränkta reaktioner och trumpenhet inför att politiska partier inte driver den politik de är emot.

Inför det som har varit de senaste månadernas följetong (och en nästa säsong tycks vara på gång) kan man spekulera i sakpolitiska mönster och oväntade vägar, om spelteorier och konstitutionella spörsmål.

Men den filosofiska dimensionen av det som uppvisas på samtidens politiska scen behöver få mer uppmärksamhet. Det vi erfar kan nämligen förstås som just ett uttryck för att postmoderna synsätt och mekanismer börjar få genomslag även i politiken, statens fundament.

Att ifrågasätta etablerade sanningar, auktoriteter, kunskap, normer och värderingar och skapa sig egna sanningar utifrån en verklighet man själv väljer att definiera, är aspekter som ringar in fenomenet postmodernism. Postmoderna idéer har fått starkt fäste i samhällets skilda institutioner. Dessa tankar har formats till nya sanningar, lika svårruckbara som de sanningar de en gång skulle bryta upp.

Idag är det en självklarhet att allt kan och ska dyrkas upp. Stabilitet och övertygelse betraktas även de som flyktiga fenomen, trots att de i själva verket är motsatsen till det obeständiga.

När ridån varit uppdragen dessa månader och kravlistor levererats har vi fått ett flertal exempel på hur politiken blivit postmodern. Det som var en sanning igår är det inte idag och dagens sanning är ett utslocknat tomtebloss imorgon.

Det vi ser går betydligt djupare än den förståelse av det politiska schemat som spelteorier och maktspel kan förse oss med. Om allt flyter, kan allt hända och allt bli till, är den postmoderna utkikspunkten.

När Stefan Löfven (S) nyligen yttrade i en kommentar till Vänsterpartiets kravlista att V:s krav är ”fullt legitima, precis som andra har”, gav han uttryck för att gränser suddas ut och verkligheten omkonstrueras, i postmodernistisk anda.

Partier med rötter samt levande nerver i totalitära system, uppfattas ha fullt legitima krav, ”precis som andra”. ”Andra” är partier som står stadigt i den demokratiska myllan. Att likställa dem som bekänner diktatur, och har krav sprungna ur den ådern, med stabilt demokratiskt sinnade, är ett uttryck för att det flyter i Sverige.

Och det är betydligt allvarligare än det politiska spelets ytskikt. Men verkligheten brukar bjuda motstånd, till sist och alltid.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.