Amanda Wollstad: Fridlys kronan

Ledare Artikeln publicerades

Allt färre butiker, restauranger och hotell accepterar kontanter. Men ett samhälle byggt på digitala betallösningar är sårbart och exkluderande, skriver Amanda Wollstad.

Kronan bör fridlysas – innan det är för sent. Till del är utvecklingen naturligtvis förståeligt. Att hantera kontanter är dyrt, och riskabelt. En kontantlös butik är menlös att råna, svår att försnilla ifrån och slipper kostnader för insättning och värdetransporter. För staten är digitala transaktioner lättare att övervaka, och beskatta. För privatpersoner är det smidigare att blippa kortet än att hantera mynt och sedlar.

Värda att värna - inte minst ur integritetssynpunkt.
Foto: Henrik Holmberg / TT
Värda att värna - inte minst ur integritetssynpunkt.

Men riskerna med ett kontantfritt samhälle är många. De digitala betallösningarna är beroende av fungerande elförsörjning och digitala kommunikationsvägar.

Alla transaktioner lagras. Och tekniken kommer långt ifrån alla till del. När företag väljer att sluta te emot kontantlösa trycker de ofta på hur mycket smidigare kortbetalningar är för kunderna. Det är en sanning med modifikation. För den bemedlade medelklassen med fast anställning och ordning på ekonomin är kort enkelt. För andra är de ouppnåeliga. När lunchrestaurangen eller fiket slutar ta kontanter slutar de också vara tillgängliga för alla.

För privata näringsidkare må det vara ett beslut de har rätt att ta, men sprider det sig blir effekten ett samhälle där alla inte längre är välkomna, där vissas pengar inte duger.

I det offentliga blir konsekvenserna orimliga. Tar vårdcentralen eller akutmottagningen inte kontanter blir det i princip omöjligt för de mest utsatta att söka vård. Möjligheten att kunna fakturera i efterhand hjälper inte den som inte vet var de kommer sova i natt, än mindre nästa månad. Också den som av någon anledning inte vill skylta med sitt besök hos vården missgynnas när besöket inte längre går att betala kontant. En kortbetalning lämnar alltid spår.

Förra veckan rapporterades om hur samtal till sjukvårdsupplysningen i flera län och legat oskyddat på en server tillgänglig online för vem helst som vetat var de ska leta. Det är den senaste i en lång rad av skandaler om IT-läckor och hackerattacker, och slutsatsen är tydlig – inga system är helt säkra. Det digitala fotspår kortbetalningar riskerar komma i orätta händer, på grund av förslagna IT-brottslingar eller för att en kontrollerande partner eller förälder oombedda öppnar kontoutdraget. Sverige är i princip ensamma om sin vurm för digitala betalningslösningar. Man behöver inte åka längre än till Tyskland för att kontanter ska bli en absolut nödvändighet, eftersom mindre serveringar och butiker inte tar kort. I större delen av Europa är lokaltrafik helt kontantberoende, och att hitta en taxi som tar kort en utmaning. Det kan tolkas som att Sverige är ett digitalt föregångsland– men också som att det är något vi missat. De flesta europeiska länder lever ännu med minnet av politiskt förtryck och massövervakning. Att ingen kommer använda dina transaktioner emot dig idag säger ingenting om framtiden.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.